358
då eller nu skulle ansetts för tillfället passande, svarade han i samma ton, tvärt afslående hedern af drottningens sällskap, men uttryckande sin beredvillighet att mottaga konungens äldsta dotters, hvars skönhet var berömd.
»Det fågnar mig, kära kusin», sade konungen med ett af dessa tvetydiga leenden, han ofta begagnade, »att ni ej fäst ert nådiga välbehag vid min yngre dotter, Johanna; ty då hade jag väl fått bereda mig på en lansbrytning mellan er och min kusin Orleans, och om någon olycka uppstått deraf, så skulle jag, hvilkendera af er båda den drabbat, alltid förlorat en värderad vän och älskad kusin.»
»Nej, nej, min kungliga herre», sade hertig Carl; »jag vill ej lägga något hinder i vägen för hertigens af Orleans kärlek. Den sak, för hvilken jag riktar min lans mot Orleans, måste vara vacker och rak.»
Långt ifrån att Ludvig blef stött öfver denna råa anspelning på prinsessan Johannas vanskaplighet, gladde det honom tvärtom att upptäcka, att hertigen kunde finna ett nöje i dessa grofkorniga infall, hvari han sjelf var temligen öfvad och hvilka, för att använda en modern fras, sparade honom mycket sentimentalt hyckleri. Han öfverflyttade följaktligen genast samtalet på detta område, så att Carl, ehuru han kände det vara omöjligt att spela rollen af en tillgifven och försonad vän mot en monark, hvars onda uppsåt han så ofta haft tillfälle erfara och hvars uppriktighet vid närvarande tillfälle han så starkt betviflade, likväl ej fann någon svårighet i att föreställa den hjertlige värden mot en skämtsam gäst; och på detta sätt ersattes bristen på ömsesidigt vänskapliga tänkesätt dem mellan genom den ton af godt kamratskap, som eger rum mellan ett par glada stallbröder — en ton, som var naturlig för hertigen genom frimodigheten, för att ej säga råheten i hans karakter; och för Ludvig, emedan (ehuru han kunde antaga hvilken samtalston som helst) den som verkligen bäst anstod honom var en blandning af plumphet i tankar och bitande qvickhet i uttrycket.
Båda furstarne voro lyckligtvis i stånd att under den festmåltid, som till Ludvigs ära hölls på stadshuset i Peronne, bibehålla samma samtals-ton, i hvilken de råkades
