366
»Ja, se det har han lärt af mig», sade Balafré. ’Quentin’, sade jag till honom, ’hvad som än må hända, så kom ihog, att du tillhör det skotska bågskytte-gardet, och gör din pligt, hvad som än må bli följden deraf.»
»Jag gissade, att han haft någon dylik förträfflig lärare», sade Ludvig; »men nu är jag angelägen om att få svar på min första fråga, huruvida ni nyligen hört något från er systerson. Gå afsides, mina herrar», tillade han, i det han vände sig till sin uppvaktning; »ty detta rör endast mina öron.»
»Jo, med förlof, ers majestät, det har jag», sad Balafré, »just i afton har jag råkat ridknekten Charlot, hvilken min frände afsändt från Lüttich eller från något af biskopens slott der i grannskapet, och dit han fört grefvinnorna de Croye i säkerhet.»
»Nå, så vare vår Fru i himmeln lofvad för det!» sade konungen. »Är du bara rätt säker derpå — säker om den goda nyheten?»
»Så säker jag kan vara på någonting», sade Balafré; »jag tror karlen hade bref till ers majestät ifrån damerna de Croye.»
»Skynda och skaffa hit dem», sade konungen. »Gif din musköt till någon af betjeningen — till Olivier — till hvem som helst — Nå, vår Fru af Embrun vare prisad, och silfver skall bli det skrank som omger hennes hög-altare!»
I denna paroxysm af tacksamhet och andakt tog Ludvig som vanligt af sig sin hatt, utvalde bland de figurer, hvarmed den var beprydd, den som förestälde hans favoritbild af jungfru Maria, lade den på bordet, och upprepade, vördnadsfullt knäböjande framför den, det löfte han afgifvit.
Ridknekten, som var det första budet Durward afskickat från Schonwaldt, infördes nu med sina bref. De voro stälda till konungen ifrån grefvinnorna de Croye, som tackade honom i mycket kalla ordalag för den artighet han visat dem, då de vistats vid hans hof, samt i litet varmare, för det han tillåtit dem begifva sig derifrån och i säkerhet lemna hans stater, åt hvilket allt Ludvig hjertligen skrattade, i stället för att blifva ond deröfver.