386
kunde få någon upprättelse af de här fina kavaljererna, med sina guldkedjor och sitt krimskrams i mössorna.»
Hertigen stod en lång stund med ögonen fästa på golfvet och sade derefter, med bitter ironi: »ni har rätt, Crèvecœur, och vår ära fordrar, att vi ej så hastigt, som vi i första uppsvallningen af vår vrede ärnat, afbörda oss våra förbindelser emot denne store konung, vår ärade och käre gäst. Vi vilja handla så, att hela Europa skall erkänna rättvisan af vårt förfarande. Frankrikes ädlingar, ni måste lemna från er era vapen till mina officerare! Er herre har brutit lejden och eger ej rätt att vidare tillgodonjuta den. För att emellertid skona er hederskänsla och af aktning för den rang, han vanärat, och den stam, hvarifrån han vanslägtats, så fordra vi ej vår kusin Ludvigs svärd.»
»Ingen af oss», sade Dunois, »ger ifrån sig sitt vapen eller lemnar denna sal, så vida vi ej åtminstone äro betryggade för vår konungs säkerhet till lif och lem.»
»Ej heller kommer någon af den skotska lifvakten att nedlägga sina vapen, utom på konungens af Frankrike eller hans stor-konnetabels befallning», instämde Crawford.
»Tappre Dunois», sade Ludvig, »och ni, min redlige Crawford, ert nit mer skadar än gagnar mig. Jag förlitar mig», tillade han med värdighet, »mera på min rättfärdiga sak än på ett fåfängt motstånd, som blott skulle kosta mina bästa och tappraste män lifvet. Lemnen från er era svärd — de ädle burgundare, hvilka mottaga taga så ärofulla panter, skola bättre än ni vara i stånd att beskydda både er och mig. Lemnen från er era svärd! Det är jag som befaller det.»
Det var på detta sätt Ludvig i denna kritiska belägenhet ådagalade den snabba beslutsamhet och den sunda omdömesförmåga, hvilka endast kunde rädda hans lif. Han insåg, att innan man kommit i handgemäng, kunde han påräkna de fleste närvarande ädlingars bistånd att blidka deras furstes raseri; men att, om skarpa hugg en gång blifvit vexlade, så måste både han och hans få anhängare genast blifva mördade. Hans hätskaste fiender erkände emellertid, att hans uppförande vid detta tillfälle ej innebar minsta skymt af låghet eller feghet. Han undvek
