Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/438

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

396

att den blir litet beqvämare för de herrar, som komma att bebo den.»

»Gör er ej något besvär för dem, herr grefve», sade konungen; »de äro män, som äro vana att trotsa besvärligheter, och sanningen att säga, så ville jag, utom att jag önskade få se Galeotti, i afton hafva så liten beröring utifrån, som kan låta förena sig med era förhållnings-order.»

»Min herres befallning är, att jag skall lemna ers majestät i ostörd besittning af era egna rum», svarade Crèvecœur.

»Er herre, grefve Crèvecœur», sade Ludvig, »hvilken jag äfven kunde kalla min, är en ganska nådig herre. Mina besittningar äro visserligen litet sammanskrumpna, eftersom de hopsmält till en gammal sal och en sängkammare; men de äro likväl tillräckligt rymliga för alla de undersåtar, hvilka jag för närvarande kan kalla mina.»

Grefve Crèvecœur tog afsked, och strax derefter hördes bullret af skiltvakter, som utstäldes på sina poster, åtföljdt af officerarnes kommando-ord och de aflösta vakternas snabba steg. Slutligen blef allt tyst, och det enda ljud, som fylde luften, var Somme-flodens dofva sorl, der den djup och dyig gled fram under slottsmurarna.

»Gå ut i salen, go' vänner», sade Ludvig till sin svit; »men lägg er ej att sofva. Håll er redo, ty ännu återstår någonting att göra i afton, och det något af vigt.»

Olivier och Tristan gingo följaktligen ut i salen, der Balafré och general-profossens båda handtlangare, hvilka qvarstannat, medan de andra ingingo i sängkammaren, kastat tillräckligt med risknippor på spiseln, för att få både ljus och värme, och insvepta i sina kappor satt sig på golfvet, i ställningar som på olika sätt angåfvo deras nedslagenhet och oro. Olivier och Tristan kunde ej finna på något bättre än att följa deras exempel, och som de aldrig varit särdeles goda vänner under sin hofgunsts dagar, så voro de båda lika obenägna att visa hvarandra något förtroende vid detta sällsamma och oförmodade omkast i lyckan. Hela sällskapet satt således der tyst och nedstämdt.

Emellertid erfor deras herre i sin ensamhet qval, som kunnat försona några af de många, han tillfogat andra