i dag denna skuld, utan var, såsom du alltid varit, vänlig, mild och tillgänglig för mina böner! Heliga Guds moder, utverka hos ditt barn, att han vill förlåta mig alla mina förflutna synder, och en — en liten gerning, som jag måste begå i natt — nej. det är ingen synd, älskade Fru af Clery — ingen synd, utan blott en enskild handling af rättvisa; ty bofven är den största bedragare, som någonsin insmugit lögn i en furstes öra, och dessutom grekernas vederstyggliga kätteri. Han är värd ditt beskydd; lemna honom derför åt mig och anse det som en god gerning att jag befriar verlden ifrån honom, ty mannen är en svartkonstnär och trollkarl, som förtjenar din omtanke och ditt deltagande — en hund, vars lifs utsläckande i dina ögon bör betyda lika litet som uttrampandet af en gnista, som faller från en lampa eller sprakar från en kamin. Bry dig ej om denna småsak, käraste, mildaste jungfru, utan tänk nu endast på, huru du bäst skall kunna bistå mig i denna min nöd, och jag binder här mitt kungliga insegel vid din bild, såsom en underpant på, att jag vill hålla mitt löfte rörande grefvskapet Champagne, och att detta skall vara sista gången jag skall besvära dig med någon blodskuld, då jag vet, att du har ett så vekt och ömsint hjerta.»[1]
Efter denna sällsamma öfverenskommelse med föremålet för sin dyrkan uppläste Ludvig, synbarligen med djup andakt, de sju botpsalmerna på latin, samt åtskilliga ave och böner, som företrädesvis tillhörde den heliga jungfruns tillbedjande. Derefter uppsteg han, förvissad om att hafva försäkrat sig om detta helgons bemedling, och detta så mycket hellre, som han slugt beräknade, att flertalet af de synder, hvarför han vid andra tillfällen anropat hennes mellankomst, hade varit af olika natur, och att det följaktligen var mindre sannolikt, att han af vår Fru af Clery skulle komma att anses för en person, den der var van vid att med förhärdadt hjerta utgjuta blod,
- ↑ Att Ludvig i en bön till den heliga jungfrun tillstod att han förgiftat sin bror är ett af Brantome berättade historiskt faktum. Brottet begicks med så stor list och förslagenhet, att det aldrig skulle kommit till efterverldens kunskap, om icke en narr, som varit i broderns, hertigens af Guyenne tjenst, råkat få höra konungen, då han under ett af sina anfall af gudaktighet i ungefär samma ordalag som har ofvan bekände ogerningen.
