Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/458

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

416

kejsarens rådkammare, att upprepa försäkringar om hvad jag en gång sagt vara sant. Om ni ej vill tro mig, så kan jag endast hänvisa er till händelsernas lopp. En eller två dagars tålamod skall bekräfta eller vederlägga hvad jag påstått rörande den unga skotten, och jag vill dö på steglet och låta mig sönderslitas lem för lem, om ej ers majestät skördar en högst väsentlig fördel af denne Quentin Durwards oförfärade handlingssätt. Men om jag skulle dö under sådana qval, så är det bäst ers majestät söker en biktfar; ty från och med det ögonblick jag dragit min sista suck, så återstå er endast tjugufyra timmar till bikt och omvändelse.»

Ludvig fortfor att hålla fast i Galeottis rock, medan han ledde honom till dörren, och sade med hög röst, i det han öppnade den: »i morgon skola vi vidare talas vid härom. Gå i frid, min lärde fader — Gå i frid! Gå i frid!»

Han upprepade dessa ord tre gånger, och rädd för att general-profossen det oaktadt skulle missförstå hans mening, ledde han astrologen in i salen, fasthållande hans rock, liksom han befarat att han skulle slitas ifrån honom och dödas midt för hans ögon; och han släpte ej sitt tag, förrän han ytterligare ett par gångar upprepat de benådande orden »gå i frid», samt dessutom gifvit Tristan ett oförmärkt tecken att inställa alla åtgärder emot astrologens person.

Sålunda räddade någon hemlig underrättelse jemte själsnärvaro och oförskräckhet Galeotti undan den mest hotande lifsfara, och Ludvig, den skarpsinnigaste så väl som den hämdgirigaste bland sitt tidehvarfs frustar, bedrogs på sin hämd genom vidskepelsens välde öfver en sjelfvisk karakter och en själ, för hvilken medvetandet af så många begångna brott gjorde fruktan för döden synnerligen förfärlig.

Han var likväl djupt förbittrad öfver att nödgas afstå från sin tillärnade hämd, och denna misslynthet tycktes äfven delas af hans satelliter, hvilka hade sig uppdragen verkställigheten deraf. Balafré ensam var alldeles likgiltig för saken och lemnade, så snart återkallelsesignalen blifvit gifven, dörren, der han stått på post, hvarefter han inom några minuter insomnade.