Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/472

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

430

victis! Men det kan väl ej vara ert allvar, att hertigen skulle yrka på uppfyllandet af alla dessa hårda villkor?»

»Åtminstone skulle jag råda ers majestät att göra sig beredd på att afhandla dem alla.»

»Men hofsamhet, Comines, hofsamhet i medgången är, som ni sjelf bäst vet, nödvändig för att försäkra sig om dess fördelar.»

»Med ers majestäts tillåtelse, jag tror mig hafva gjort den iakttagelsen, att det alltid är den förlorande parten som är mest benägen att framhålla hofsamhetens förtjenst, hvaremot den vinnande mera värderar klokheten, som uppmanar honom att ej lemna något tillfälle obegagnadt.»

»Nånå, vi få väl fundera på saken», sade konungen; »men nu är det väl slut på er hertigs orimliga fordringar? Det kan omöjligt återstå någonting — eller om det skulle göra det, ty din panna antyder något dylikt — hvad är det — hvad kan det väl vara — så vida det ej är min krona, hvilken de föregående fordringarna, om jag bifaller dem, komma att beröfva all dess glans?»

»Nådig herre, hvad som återstår att nämna, är en sak, som till en del, ja, till största delen, står i hertigens egen makt, ehuru han ärnar anhålla om ers majestäts samtycke dertill; ty den rör er verkligen ganska nära.»

»Pasques-dieu!» utropade konungen otåligt, »hvad kan det vara? Säg ut, herr Philip — skall jag lemna honom min dotter till frilla, eller hvad för annan vanära är det han ämnar föreslå mig?»

»Ingen vanära, sire. men som ers majestäts kusin, hans höghet, hertigen af Orleans» —

»Ha!» utropade konungen; men Comines fortfor, utan att bry sig om afbrottet.

»— har fattat tycke för den unga grefvinnan bella de Croye, så hoppas hertigen, att ers majestät å sin sida, liksom han å sin, gifver sitt bifall till giftermålet och förenar er med honom i att skänka det ädla paret en sådan förläning, att den, jemte grefvinnans länderier, kan utgöra en anständig utkomst för en Frankrikes son.»

»Aldrig, aldrig!» utbrast konungen med en häftighet, som han emot slutet haft svårt att betvinga, i det han gick omkring med en förvirrad bråska, som bildade den skarpaste motsats till den sjelfbeherskning han vanligen