heten hos en undersåte, som var nog förmäten att mottaga en sådan tjenst af sin suveräns hand, och ifrån den stunden brukar han, eller ock hans privilegierade narr, Le Glorieux, utmärka er med det dumma och löjliga öknamnet Stöfvelknekten, hvilket utgör ett af hertigens stående skämt.»[1]
Medan Ludvig berättade detta, hade han det dubbla nöjet, först att på det lifligaste såra den person han tilltalade — en tillfredsställelse, hvaraf det låg i hans natur att njuta, äfven då han ej, såsom i närvarande fall, hade den ursäkten, att han blott utöfvade vedergällnings-rätten — och sedan, att slutligen hafva hittat på en svag punkt i des Comines’ karakter, hvarigenom denne efterhand kunde ledas ifrån det burgundiska till det franska intresset. Men ehuru det djupa agg, den förolämpade hofmannen hyste emot sin herre, föranlät honom att framdeles utbyta Carls tjenst mot Ludvigs, så åtnöjde han sig likväl för det närvarande med att framkasta några allmänna häntydningar om sina vänskapliga tänkesätt mot Frankrike, hvilka han nog visste att konungen skulle förstå att tyda. Det skulle äfven vara högeligen orättvist att brännmärka den förträfflige historieskrifvarens minne med beskyllningen, att han vid detta tillfälle afföll från sin herre, ehuru han visserligen nu hyste långt mera gynnande tänkesätt mot Ludvig, än då han först inträdde i rummet.
»Jag trodde ej», sade han, i det han bemödade sig att skratta åt den anekdot, Ludvig berättat, »att ett så obetydligt skämt kunnat så djupt fästa sig i hertigens minne, att han skulle anse det värdt att omnämnas. Någonting sådant der som en stöfvelafdragning eller något ditåt har visserligen förefallit, ty som ers majestät väl af gammalt vet, så är hertigen ej just synnerligen fin i sitt skämt; men saken har i alla fall blifvit mycket öfver-
- ↑ Enligt samtida franska memoirer skall Comines hafva anmodat hertigen om att afdraga honom stöfveln, utan att genom någon föregående dylik fordran af honom hafva blifvit retad till ett så opassande beteende. Författaren har tillåtit sig en liten afvikelse, emedan anekdoten i sitt ursprumgliga skick föga öfverensstämmer med den klokhet och sunda omdömesförmåga, som utmärkte den frejdade historieskrifvaren.
