att han möjligen beviljar din begäran, ehuru den, på min ära, är högst kuriös!»
Med dessa ord och en axelryckning lemnade den gamle lorden rummet, åtföljd af Ludvig Lesly, hvilken, afpassande sitt utseende efter sin förmans, sökte antaga en lika hemlighetsfull och vigtig min som Crawford, ehuru han ej visste orsaken till dennes förundran.
Efter några minuter återkom Crawford, men utan Balafré. Den gamle mannen tycktes vara vid ett konstigt humör; han skrattade i mjugg för sig sjelf på ett sätt, som sällsamt förvred hans stränga och sträfva drag, samt skakade derjemte på hufvudet såsom åt någonting, hvilket han ej kunde låta bli att ogilla, ehuru han fann det oemotståndligt löjligt. »Vasserra tri, landsman», sade han, »ni är inte buskablyg, ni — inte kommer ni att gå miste om en vacker dam af brist på mod! Crévecœur sväljde er anhållan som en bägare ättika och svor vid alla helgon i Burgund, att om ej furstars ära och konungarikens väl stode på spel, skulle ni aldrig få se ens så mycket som spåren efter grefvinnan Isabellas fotsulor. Om han ej redan hade en dam, och det en som är vacker till, så skulle jag trott, att han sjelf ärnade bryta en lans för detta pris. Kanske tänker han på sin brorson, grefve Stephan. En grefvinna! Jo, jag skall säga jag — kunde ni inte nöja er med mindre än så? Men kom med; ert möte med henne måste bli kort; men jag gissar ni nog vet att begagna ögonblicken — ha! ha! ha! På min ära, jag kan ej banna dig för din förmätenhet, så god lust har jag att skratta deråt!»
Blossande röd i ansigtet, på en gång förolämpad och brydd af den gamle krigarens föga grannlaga slutsatser, samt harmsen öfver att se, i hvilken löjlig dager hans böjelse betraktades af alla personer med erfarenhet, åtföljde Durward tigande lord Crawford till Ursuliner-klostret, der grefvinnan bodde och i hvars samtals-rum han råkade grefve Crévecœur.
»Så, unge man», sade den senare strängt, »ni måste således, som det tycks, innu en gång råka er vackra följeslagerska på er romantiska färd?»
»Ja, herr grefve», svarade Quentin med fast stämma, »och hvad som än mer är, jag måste råka henne ensam.»
