TRETIOANDRA KAPITLET.
Ransakningen.
Mitt hjerta värmdes hellre af er kärlek,
Än trötta ögat ser er artighet.
Stig upp, stig upp! Jag vet ert hjerta stiger —
Så högt åtminstone, fast knä't det niger.
Shakespeare
id första ljuden af den klocka som
sammankallade Burgunds ädlingar jemte de fåtalige
franska pärer, som kunde komma tillstädes,
inträdde hertig Carl, åtföljd af en del af sin
med korsgevär och stridsyxor beväpnade vakt, i
Herbertstornets sal på slottet i Peronne. Konung Ludvig, som
var beredd på besöket, steg upp och skred hertigen två
steg till mötes, hvarefter han blef stående med en
värdighet i sitt skick, hvilken han, trots torftigheten i sin drägt
och den vanliga förtroligheten i sitt sätt, ganska väl visste
att antaga, när han så ansåg nödigt. Den lugna hållning
han i detta kritiska ögonblick ådagalade, gjorde ett
märkbart intryck på hans medtäflare, som utbytte den häftiga
gång, hvarmed han inträdt i rummet, mot en som bättre
anstod en storvasall vid hans framträdande inför sin
länsherre. Det var tydligt, att hertigen beslutat, att,
åtminstone i början, bemöta Ludvig med alla de formaliteter
som tillkommo hans höga rang; men det var tillika klart,
att han dervid måste göra våld på den uppbrusande
häftighet, som låg i hans karakter, och knapt var i stånd
att beherska de hämdkänslor och den hämdtörst som
kokade inom honom. Också skiftade han oupphörligt färg,
och ehuru han tvang sig att gifva sina åtbörder och i viss
