460
Ingeniören dödas ofta genom sin egen petards sönderspringande. Hvad det som kommer att följa beträffar, så skall det få bero på utgången af denna högtidliga ransakning. För hit grefvinnan Isabella de Croye.»
Då Isabella inträdde, stödd på ena sidan af Ursulinerklostret abbedissa och på den andra af grefvinnan Crèvecœur, som af sin man blifvit tillsagd härom, utropade Carl med sin vanliga stränga häftighet: »så-å, min vackra prinsessa, ni, som, då vi sist råkades, knapt kunde finna andrum att besvara våra rättvisa och billiga befallningar; men sedan dess har haft nog starka lungor för att springa lika lång väg som trots någon jagad hind — hvad tycker ni om det hyggliga spektakel ni stält till mellan två stora furstar och två mäktiga riken, som varit nära att råka i krig för ert dock-ansigte?»
Offentligheten i detta uppträde och Carls häftiga tilltal tillintetgjorde helt och hållet Tsabellas beslut att kasta sig för hertigens fötter, bedja honom taga hennes gods i besittning och låta henne draga sig undan i ett kloster. Hon stod orörlig som en rädd qgvinna, hvilken hör åskan rulla på alla sidor omkring sig och vid hvarje ny knall motser den blixtstråle, som skall döda henne. Grefvinnan Crèvecœur, hvars mod liknade hennes börd och den skönhet, hon äfven i sina mognare år bibehöll, ansåg sig här böra träda emellan. »Herr hertig», sade hon, »min unga kusin är under mitt beskydd, och jag vet bättre än ers nåd, huru fruntimmer böra behandlas, så att, om ni ej antar en ton och ett språk, som bättre anstå vårt kön och vår rang, vi på ögonblicket skola aflägsna oss.»
Hertigen utbrast i ett skratt. »Crèvecœur», sade han, »din flathet har gjort en manhaftig dam af din grefvinna; men det angår inte mig. Gif den enfaldiga flickan en stol. Så långt ifrån att jag hyser något agg till henne, ämnar jag henne den högsta nåd och utmärkelse. Sitt ned, fröken, och säg oss så fort ni kan, hvilken ond ande ingaf er att fly från ert fädernesland och löpa land och rike kring som en äfventyrerska.»
Med mycket stammande och täta afbrott tillstod Isabella, att som hon hyst afgjord vedervilja mot det giftermål, hertigen föreslagit henne, och ej såg någon annan
