462
enskildt hus, men begagnade första tillfälle att ställa dem under beskydd af den aflidne förträfflige biskopen, er egen bundsförvandt, som, må Gud vara hans själ nådig, bättre än vi eller någon annan verldslig furste var i stånd att förlika det beskydd, man var flyktingarne skyldig, med den pligt som ålåg en furste mot den bundsförvandt, ur hvars land de flytt. Jag frågar öppet denna unga dam, om deras mottagande var hjertligt, eller om det ej tvärtom var sådant, att de ångrade att någonsin hafva tagit sin tillflykt till mitt hof?»
»Det var så långt ifrån hjertligt», svarade grefvinnan, »att det föranledde mig åtminstone att betvifla, huruvida det var möjligt, att ers majestät verkligen gifvit den inbjudning, hvarom vi blifvit tillförsäkrade af dem, som uppgåfvo sig vara era ombud, emedan det i så fall varit svårt att förlika ers majestäts beteende med det man bort kunna vänta sig af en konung, en riddare och en ädling.»
Vid dessa ord kastade Isabella en blick på konungen, som sannolikt skulle vara förebrående; men Ludvigs bröst var skottfritt mot allt dylikt artilleri. Tvärtom tycktes han, i det han blickade omkring kretsen och långsamt utsträckte sina utbredda händer, triumferande göra alla närvarande uppmärksamma på det vittnesbörd för hans oskuld, som grefvinnans svar innebar.
Hertigen af Burgund kastade emellertid en blick på honom, hvilken tycktes säga, att han, om han än i viss grad var bragt till tystnad, derför var långt ifrån tillfredsstäld, och sade derefter tvärt till Isabella: »i denna berättelse om era irrfärder har ni alldeles glömt bort att vidröra vissa kärleksaffärer, mina sköna fröken — såhå! rodnar ni redan? — vissa skogsriddare, som för ett ögonblick störde ert lugn. Något dylikt har kommit för våra öron, och vi skola strax se till, om vi ej kunna göra någonting deraf. Säg mig, konung Ludvig, vore det ej bäst vi utsåge något passande parti för denna kringstrykande Helena af Troye eller Croye, innan för hennes skull flere kungar komma i lufven på hvarandra?»
Konungen gaf lugnt och stillatigande sitt bifall till hertigens ord, ehuru han visste, hvilket förhatligt förslag skulle följa; men Isabella sjelf återvann sitt mod genom sjelfva vådan i sin ställning, och i det hon släpte gref-
