TRETIOTREDJE KAPITLET.
Härolden.
Ariel. Hör, hur de tjuta!
Prospero. Gif dem en duktig hets.
Shakespeare
an skyndade sig att lemna rum i
rådsförsamlingen, och alla närvarande voro ej litet
nyfikna att få se den härold, som de upproriske
lütticharne vågat sända till en så stolt furste
som hertigen af Burgund, och det till på köpet, då han
var så uppbragt mot dem. Man bör nämligen ihogkomma,
att det då för tiden egentligen endast var sjelfständiga
furstar som vid högtidliga tillfällen afsände härolder till
hvarandra, samt att den lägre adeln endast använde
officianter eller ett lägre slags härolder. Äfven torde i
förbigående böra anmärkas, att Ludvig XI, som i allmänhet
gjorde narr af allt, som ej innebar någon verklig fördel
eller tillökning i hans makt, i synnerhet hyste ett stort
förakt för härolder och heraldik, »rött, blått och grönt
och allt dylikt lullull», då deremot hans stolta
medtäflare Carl, som var af ett helt annat skaplynne, satte en
ära i detta tomma prål.
Härolden, som nu infördes inför de båda furstarne, var klädd i en tabard eller vapenrock, broderad med hans herres vapen, hvari vildsvinshufvudet intog ett utmärkt rum, ehuru detta, enligt de sakkunniges omdöme, var mera pråligt än heraldiskt noggrant. Hans öfriga drägt var brokigt utstofferad med snören, broderier och grannlåter af alla slag, och hattplymerna voro så långa, som om de varit ämnade till att sopa taket i salen, så att
