484
minnes alla mina brott, och en till för att omtala dem för presten, och om jag äfven finge så långt uppskof, så kan man våga fem mot ett, att jag skulle använda det annorlunda.»
»Häda åtminstone ej, förhärdade usling!» sade Quentin med en blandad känsla af afsky och medlidande. »Säg hvad du har att säga, och jag lemnar dig åt ditt öde.»
»Jag har en tjenst att begära», sade Hayraddin; »men jag vill först köpa den af er, ty trots alla era försäkringar om er kärlek till nästan, så gör ert slägte intet för intet.»
»Om du ej stode på sjelfva evighetens gräns, så skulle jag nära nog vara färdig att säga, må dina gåfvor förgås med dig. Säg hvad du önskar — spar din godhet, den kan ej gagna mig. Jag har ännu dina goda tjenster i färskt minne.»
»Jag höll likväl af er för den der saken vid Chers stränder, och jag ville förhjelpa er till en rik hustru. Ni bar hennes skärp, hvilket narrade mig; och jag tyckte också, att Hameline, med hennes åtkomliga förmögenhet, bättre passade för er än den andra sparfhonan med sitt gamla näste vid Bracquemont, som Carl lagt klorna på och ej så lätt lär släppa ifrån sig.»
»Tala ej så fåvitskt, olycklige man», sade Quentin: »karlarne der borta börja blifva otåliga.»
»Gif dem tio gyllen för ytterligare tio minuter», sade ziguenaren, som, trots sin förhärdelse, liksom de flesta personer i hans ställning, erfor en önskan att uppskjuta sitt öde. »Jag säger dig, att du ej skall ångra det.»
»Nyttja då väl de minuter jag köper», svarade Durward, och afslöt lätt ett nytt köp med generalprofossens tjensteandar.
Sedan detta blifvit uppgjordt, fortfor Hayraddin. »Ja, jag försäkrar, att jag menade väl med er, och Hameline skulle blifvit en mycket medgörlig hustru. Hon har ju redan förlikt sig vid Ardennernas Vildgalt, ehuru hans frieri var temligen rått, och hon regerar nu i hans stia der borta, som hon i all sin dar aldrig smakat annat än ek- och bok-ollon.»
»Upphör med ditt grofva och otidiga skämt, eller, än en gång, jag öfverlemnar dig åt ditt öde.»