TRETIOFEMTE KAPITLET.
Mandomspriset.
Den sköna gläds, då segrarns pris hon blifver.
Pfalzgrefven
å Quentin Durward anlände till Peronne, var
ett statsråd sammankalladt, hvars
förhandlingar rörde honom närmare än han kunnat ana,
och som, huru det bestod af personer, hvilkas
rang svårligen kunnat föranleda till den förmodan att de
hade något gemensamt intresse med honom, likväl hade
ett utomordentligt inflytande på hans öden.
Konung Ludvig, som efter tilldragelsen med härolden ej försummat något tillfälle att bibehålla det återvändande inflytande hos hertigen, som denna hindelse tyckts gifva honom, rådförde sig med denne, eller, rättare sagdt, inhemtade hans mening rörande antalet och beskaffenheten af de trupper, hvilka vid deras gemensamma tåg mot Lüttich skulle åtfölja honom såsom hertigens af Burgund bundsförvandt. Af den omständighet, att Carl i sitt läger endast önskade upptaga ett ringa antal fransmän af hög rang, insåg han klart, att hertigen mer önskade dem som gislan än som hjelptrupper; men ihogkommande Comines’ råd, samtyckte han beredvilligt till allt hvad hertigen föreslog, som om han beslutat sig dertill af egen drift.
Konungen underlät likväl ej att hålla sig skadelös för denna undfallenhet genom att tillfredsställa sin hämdlystnad mot kardinal Balue, hvars inrådan förledt honom att sätta ett så öfverdrifvet förtroende till hertigen af Burgund. Tristan, som öfverförde uppbrottsorderna för
