492
förevändning för att dölja någon hemlig och ovärdig passion. — Hertig af Orleans, hon skall bli er, om jag äfven med mina egna händer skall släpa henne till altaret.»
Grefvinnan Crèvecœur, en högsint fru, som förlitade sig på min mans förtjenster och hans ynnest hos hertigen, kunde ej längre stillatigande åhöra detta. »Nådig herre», sade hon, »er häftighet förleder er till ett språk, som är er ovärdigt. Ingen friboren qvinnas hand kan bortgifvas med våld.»
»Och det anstår ej en kristen furste», tillade abbedissan, »att motsätta sig en from själs önskningar, hvilken, krossad af verldens vedermödor och sorger, längtar att blifva himmelns brud.»
»Ej heller kan min kusin af Orleans», sade Dunois, »med heder antaga ett anbud, mot hvilket grefvinnan så offentligt förklarat sin motvilja.»
»Om det beviljades mig någon tid», sade Orleans, på hvars böjliga själ Isabellas skönhet gjort ett djupt intryck, »att inför grefvinnan söka framställa mina anspråk under en gynnsammare dager…»
»Nådig herre», sade Isabella, hvars ståndaktighet hemtade ny styrka från den uppmuntran, hon erhöll af alla närvarande, »det skulle tjena till intet — mitt beslut är fattadt att afsäga mig en förbindelse, som vida öfverstiger min förtjenst.»
»Ej heller har jag tid att vänta, tills dessa nycker slagit om med nästa månskifte», sade hertigen. »Hertig af Orleans, hon skall inom en timma lära, att lydnad blifver en nödvändighet.»
»Inte för min skull, hertig af Burgund», svarade prinsen, som insåg att han ej med något sken af heder kunde begagna sig af hertigens halsstarrighet. »Att en gång ha fått ett öppet och bestämdt afslag är redan nog för en Frankrikes son; han kan ej vidare fortsätta sin hyllning.»
Hertigen slungade en ursinnig blick på Orleans och en annan på Ludvig, och då han, trots konungens yttersta bemödanden att dölja sina känslor, likväl i dennes ansigte läste ett uttryck af hemlig triumf, intogs han af den ursinnigaste vrede.
»Skrif», utropade han till statssekreteraren, »vår läns-
