TRETIOSJETTE KAPITLET.
Anfallet.
En stackars lifdömd dock förmår,
Tro och förbida än;
Hur qvalfullt ock hans hjerta slår,
Han hoppet har till vän.
Ja, hoppet är ett ljus så gladt
På lifvets stig, och då
Som klarast strålar just, när natt
Som djupast fallet på.
Goldsmith
et dröjde endast några få dagar, innan Ludvig
med den tillfredsstälda hämdens småleende,
mottog underrättelsen om, att hans gunstling och
rådgifvare, kardinal Balue, suckade i en
jernbur, som var så inrättad, att han ej kunde njuta hvila
annat än liggande, och, i hvilken han, i förbigående sagdt,
under nära tolf år obarmhertigt hölls inspärrad. De
hjelptrupper, hertigen hade fordrat af konungen, hade
äfven anländt, och Ludvig tröstade sig med, att deras
antal var tillräckligt att skydda hans person mot hvarje
våld, ehuru det var för ringa för att mäta sig med den
talrika burgundiska hären, i fall han skulle tänkt på något
sådant. Det stod honom således fritt att vid lägligt tillfälle
åter upptaga sin plan till ett giftermål emellan sin dotter
och hertigen af Orleans, och ehuru han kände det
förnedrande i att, jemte sina förnämsta ädlingar, under sin
egen vasalls banér tjena mot det folk, hvars sak han
gynnat, lät han likväl ej dessa små förtretligheter oroa sig
för ögonblicket, utan tröstade sig med att i en framtid
taga igen skadan, — »ty slumpen», sade han till sin
