Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/550

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TRETIOSJUNDE KAPITLET.
Utfallet.

Han skaror såg på skaror strömma fram
Igenom stadens portar.

Milton.

En dödstystnad herskade snart öfver den framför Lüttich lägrade hären. Länge ljödo ännu, likt tjutet af vilsekomna hundar, som söka sina husbönder, soldaternas rop, då de upprepade sina särskilda signaler för att återfinna sina kompanier; men slutligen skockade sig de af dagens strapatser uttröttade trupperna tillsammans under första bästa skjul de råkat på, och de som ej funnit något, nedföllo af trötthet invid murar, häckar, eller hvar helst de kunde finna ett tillfälligt skydd, för att der afvakta morgonen — en morgon, som många af dem aldrig skulle skåda. En dvallik sömn bemäktigade sig nästan alla, utom dem som hade vakthållningen framför konungens och hertigens boningar. Morgondagens faror och förhoppningar, ja, till och med de ärelystna planer mången ung ädling grundat på det lysande pris, som var utlofvadt åt den, som skulle hämnas den mördade biskopen af Lüttich, smögo sig ur deras hogkomst, der de lågo, döfvade af sömn och trötthet. Men så förhöll det sig ej med Quentin Durward. Vissheten att han ensam var i stånd att i striden igenkänna de la Marck — hogkomsten af den som gifvit honom denna underrättelse, och det ljufva förebud som låg deri, att hon meddelat honom den — tanken på att hans öde fört honom till en visserligen farlig vändpunkt, men dock till en sådan, som innebar möjligheten till en slutlig triumf,