Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

36

undersåtars blod och bryr sig ej om sitt eget. Vid Montl'hery visade han, att han hade hjertat på rätta stället».

»Ja, men det är ett dussin år se'n dess, eller derutöfver», svarade ynglingen, »och jag skulle helst vilja tjena en herre, som vill hålla sin ära lika fläckfri som sin sköld och alltid är främst i slagt-tumlet».

»Hvarför blef ni då inte qvar i Brüssel hos hertigen af Burgund? Han skulle nog lagat, att ni hvar dag fått bryta hals och ben af er, och förr än ni skulle gått miste derom, skulle han nog bestyrt om det sjelf, isynnerhet om han råkat få höra, att ni slagit hans skogvaktare».

»Ja, jag vet nog, att min olyckliga stjerna har stängt den utvägen för mig», sade Quentin.

»Nå, så fins det nog andra våghalsar, hos hvilka en sådan der ung stridstupp, som ni, kan få tjenst», sade hans rådgifvare. »Till exempel, hvad skulle ni säga om Wilhelm de la Marck?»

»Hvad!» utropade Durward, »han med skägget — Ardennernas Vildgalt! Jag tjena under en stråtröfvarkapten, som kan taga lifvet af en menniska blott för värdet af hans kappa. och som slår ihjel prester och pilgrimer, liksom de vore lansknektar och soldater? Nej, det vore en outplånlig skamfläck på min familjs vapensköld».

»Nå väl, ni unga vildhjerna», genmälde mäster Pierre, »om ni anser Vildsvinet vara alltför samvetslöst, hvarför går ni då inte till den unge hertigen af Geldern?»[1]

»Förr ville jag väl gå till den lede satan sjelf», sade Quentin. »Oss emellan sagdt, är han en för tung börda för jorden att bära på, och helvetet står redo att mottaga honom. Det påstås, att han håller sin egen far fången och att han till och med slagit honom. Kan ni väl tro, att det är sant?»

  1. Adolf, son af Arnold, hertig af Geldern och grefve af Zütphen, och af Katarina af Bourbon. Denne Adolf, en af de vederstyggligaste karakterer på sin tid, förde krig mot sin far, tillfångatog honom och misshandlade honom. Fadern förklarade honom sedermera för arflös och sålde sina besittningar åt Carl af Burgund. Dennes dotter, Maria, återstälde nyssnämnda provinser åt den onaturlige Adolf, som dödades år 1477.