Sida:Quentin Durward 1877.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

52

att göra uppror och blifva herrar, der de borde vara tjenare.

Å andra sidan låg det i de franska monarkernas politik, att tillvinna sig denna valda legotrupps tillgifvenhet genom att bevilja den ärofulla privilegier och riklig sold, hvilken senare de fleste af dem med militäriskt slöseri använde att uppbära sin förmenta rang. Hvar och en af dem hade adelsmans rang och värdighet, och deras närmare beröring med konungens person förlänade dem såväl känslan af eget värde som betydenhet i den franska nationens ögon. De voro dyrbart beväpnade och beridna, samt berättigade till underhåll för en väpnare, en stallknekt, en page och två tjenare, af hvilka den ene kallades coutelier, derför att han bar en stor knif för att affärda dem, som hans herre i stridshvimlet kastat till marken. Med detta åtfölje och en deremot svarande utrustning var en bågskytt vid skotska gardet en person af anseende och betydenhet, och då alla ledigheter vanligen fyldes med sådana, som redan såsom väpnare eller pager blifvit vanda vid tjensten, skickades de yngre sönerne af de bästa skotska familjer ofta att i dessa egenskaper tjena under någon vän eller slägting, tills någon lägenhet till befordran yppade sig.

Couteliern och hans kamrat, som ej voro af adelig börd, och derför ej heller kunde eftersträfva en dylik befordran, rekryterades bland personer af ringare stånd; men då de voro väl besoldade och underhållna, var det för deras herrar en lätt sak att ibland sina kringirrande landsmän utvälja de starkaste och modigaste att hos sig uppfylla denna befattning.

Ludvig Lesly eller, som vi oftare komma att kalla honom, Le Balafré, under hvilket namn han var allmänt känd i Frankrike, var inemot sex fot lång, stark och groflemmad, med af naturen sträfva anletsdrag, hvilkas stränghet blifvit ytterligare ökad genom ett stort, ohyggligt ärr, som gick från pannan, tätt utmed högra ögat, der det blottat kindknotan, derifrån sträckande sig nästan ända till örtippen, bildande en djup fåra, som, ibland skarlakansröd, ibland purpurfärgad, ibland blå och ibland äfven stötande i svart, likväl alltid företedde en faslig anblick, genom den kontrast den bildade med ansigtsfärgen, antingen denna