— 12 —
Selmén tillade, sedan han uppgifvit den prisades dödsår: ”Men det stora snillets lifslängd är verldens. Och, till hvilken har mannen större förbindelser än till den, som lifvat hans känsla för det rätta, det ädla, det sköna; utvidgat hans begrepp om sina pligter och rättigheter och derrigenom lyftat honom till humanitetens sanna ståndpunkt?”
Dessa ord funno en genklang i Idas själ och fyllde den med en beundran för hennes förmyndare, hvilken hon ännu aldrig erfarit för någon menniska. Den egde nästan karakteren af den vördnad, hvilken man egnar ett högre väsendes omätliga egenskaper. Ida tyckte att ingen dag i hennes lefnad hade varit så innehållsrik som denna; den var att anse som inledningen till ett nytt kapitel i hennes lefnadshistoria.
