— 22 —
4 KAPITLET.
Dies alles ist mir unterthänig,
Gestehe, dass ich glücklich bin.
Schiller.
Det föreföll Ida, vid hennes inträde i det nya fremmande hemmet, som portarne öppnats till en ny fremmande verld, i hvilken hon skulle inflyttas, och det var så; det var Stockholms-verlden, kanske, i förhållande till afståndet, ej mindre olik en, några mil derifrån aflägsen landsort, med sina af menniskohand oupputsade naturskönheter, sina enkla seder och sitt etikett-fria lif, än vår planet månen. Men, alla djupa undersökningar och hypotheser åt de lärde vid nattlampan. Hvad som är en så klar sanning, att den kan ses vid ljusan dag, är, att denna Stockholmsverld, då den plötsligt och som i ett panorama utbreder hvad den har mest bjert och förbländande för en ung, vid den landtliga enformigheten vand flickas ögon, måste, till en början, till någon grad förbrylla henne.
