28
litt ve, så läng då va nôn sôm såg på, men mä ett han ble esam slängd han öxa iffrå sä å geck på höränn å la sä å sôf. Satt all stryken han feck den gjord'en bar fôlkilsk å fôlkskygg — lik lat å istadi va'n å ble'n sôm fôr.
Dä enda han töckt va nô tess dä va mat — gröt å mjölk å joläppeldôp dä va dä högst han känd te här i vala. Men gunåda gröten ifall han va vebränd — da slängd'en grötfat sett bål ätter gôlfve å bynt å spôtt å svär. Dessuttamä va'n begifven på te stäl å snatt alt han kom ôt å te gär ugang bar tå illackhet.
Dä va mang, sôm töckt att en tocken int va värd te få mat — en tocken bol int få lef, töckt di. Allri sa'n så mö sôm tack för alt fôlk gjord för'en, å alt sôm va i'n va dä illackt å afvensjukt.
Men ja ha tänkt dä, att når en allt iffrå början ä snevren å teknocklat bå te krôpp å själ, så ä dä näggu int så gôdt å var fôlk. Kanski att Rot-Johan va dä bäst han kunn bli i all fall. D'ä för mö begärdt att den sôm ä blinn ska se, den döf ska hör å den lam ska gå — å da ä dä fell åg urimmlit att den, sôm ä född illack, ska var go.
