42
Hva belanger häster, va'n en öfverman, sa di, å mang ä di hikstorier ja ha hört ôm, hvalls han ha betvöng rasne hingster å hvalls han ha kört rätt mä skenske kamper. Frua va falitt rädd te kör å når ho skull in te Kallsta för te gär ôppköp, va dä allri vardt att dä va nôn aen på kuskbocken än Johannes. Han va säker, töckt ho, — di are va int så rektit te lit på. Å däsamm töckt brukspatron, satt når'n rest in te stan mä pänga, hadd'en allti Johannes mä sä, för dä va tryggerst te ha en tocken stö kär ve sia, ifall dä kunn bli nôa ufre bål ve Krôppkärrsskogen äll Svinbäcken, där landstrykran höll te fôr i vala, når di va på väg te Nôrget.
Men dessuttamä lär han ha vôr en jäger å fisker utta make på denne jola. Han lär ha vôr ett rennt äxämpel te få räfven i skôthôll å abbern te napp, sa di, å däfför kan en fäll förstå att dä va Johannes, sôm va genralmajor, når harrkäran ga sä ut på jakt å feske.
Men dä va int nock mä dä, utta Johannes lär ha vôr en tocken där'n mangkônstmäster, sôm sômma ä iblann. Han kunn kitt ihop postelin, kunn han, han kunn lage klocker,
