Sida:Räggler å paschaser 1.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

54


Hällers kunn'en nock se fali bekömra ut iblann, men så sträf å slet han, tess han feck ett kvarter bränvin i sä å da geck dä övver.

Att han hadd vôr präst dä kunn da inga männisch se. Nock kunn en förstå att'en hadd hatt ett vackert å fint ansekt å ett bra målföre, men når ja såg'en va'n ôppsvôllen å rö tå bränvin å hes å skrôvli va'n i halsen. Int häller sa'n nô ôm Guss ol å int kunn en hör nô på'n att'en va studert, anna än når'n va rektitt på kneka. För da drog'en fram sin gamle blåruti näsduk å helt'en i hanna sôm en alterpräst å sänna så mäss å predikt'en satt dä va hett ôm öra på di sôm stog ikring'en. »Du huggormars afföda,» sa'n, »du ser grandet i bror dins öga, men icke bjälken i ditt egit.» Å så la'n ut täxta mä exempel. Å så söp han å så grät han å mä ett ble'n fräjdi igän å drog te mä nô frivågent skôjerol te jäntan.

Tocken hadd ja sett'en mang ganger å allti hadd'en den samm täxta. Dä va änn sôm dä gussole hadd bet sä fast i'n å blitt kvar, når'n hadd glömt allt ann. Å allti söp'en å grät'en öfvapå. Hvalls en präst kan bli tocken, d'ä int gôdt te säj, men nock ha ja hört e kônsti