Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
E fin vise.
Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång
så gladelig, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: »hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!»
Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig, så gladelig,
men mäst på bonddrängen
— vid Olsbackasvängen,
