14
bli i yga å dä va ett sving i'a, når ho geck, satt dä va sôm ett seglande skepp.
Vi hadd int tal mö mä hôrann ut i bögda, å allri kom dä te, att ja kom te stann å tal mä'a, når ja geck ôm. För ja va jäntsky den tia. Men glaninga kunn ja int lätt var. Ja glan ôt jänta å jänta glan igän, satt dä ble änn sôm e maskpi mälla ôss i all fall. D'ä mäst i yga käleken setter å d'ä mä dôm en sier iffrå, att en ä gla i hôrann.
Nu va dä en da, sôm ja geck förbi Lekens å kast en titt bål kring knutan för te se, ôm Anna va där — nä dä va inga Anna där, bar gôbben Lek, sôm stog där å slifft öxa si. Ja kan int nek, att ja ble litt surmodi.
Men når ja hadd hunn ett stöck länger bort på vägen, så va dä nô, sôm sang bål i bärga. Hocken kan dä var, sôm sjonger så ljufverliga, tänkt ja.
Jo, dä feck ja snart vet, för rässôm dä va kom e stor grann jänt ut på vägen ett bra stöck länger fram. Ja känd igän'a på ryggsia att dä va Anna Lek.
