Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Papperslappen.

farmor för länge sedan gav er, som föranledde er att sätta eld på den här papperslappen... Jag håller vad om att det var er kärestas sista grymma epistel ni försökte förstöra. Bekänn nu bara! tillade hon, i det hon lekfullt räckte upp det lilla papperet, inne­håller detta hennes slutliga avsked, eller är det en begäran, att ni ska pussas och bli sams igen...

— Vilketdera det nu må vara, lady Blakeney, sade sir An­drew, som nu återfått fattningen, så är denna lilla biljett obestrid­ligen min, och...

Utan att fråga efter huruvida hans beteende skulle kunna kal­las obelevat gentemot en dam, tog den unge mannen hastigt ett steg framåt och sträckte ut handen efter sin egendom. Men Mar­guerite hade anat vad som komma skulle, och hon var ännu rå­digare och framför allt hänsynslösare än han. Hon var lång och stark; hon tog hastigt ett steg baklänges och slog omkull det lilla runda fantasibordet. Det hade endast ett ben och var tungt be­lastat; det flög med fart överända och den massiva armljusstaken ävenledes.

Hon ropade ängsligt:

— Ljusen, sir Andrew — fort!

Ännu hade föga skada hunnit att ske. Ett par av ljusen hade slocknat, då kandelabern föll omkull, ett par andra hade spru­tat talg på den dyrbara mattan, och en låga hade antänt den lilla kulörta pappersskärm, som skyddat den.

Sir Andrew släckte snabbt och behändigt elden och satte åter upp ljusstaken på bordet. Men han hade dock behövt några se­kunder för att göra detta, och dessa sekunder hade varit nog för Marguerite att hinna kasta en snabb blick på det lilla papperet och förvissa sig om dess innehåll — ett dussin ord med samma förvända handstil, som hon sett förut, och undertecknade med samma »bomärke», den lilla röda, stjärnformiga blomman.

När sir Andrew åter såg på henne, läste han i hennes an­sikte endast bestörtning över det fatala missödet och lättnad över att det avlupit så lindrigt. Den lilla viktiga papperslappen hade fladdrat ned på golvet. Den unge mannen grep den ivrigt, och det oroliga uttrycket vek åter från hans ansikte, då han hårt klämde ihop den mellan sina fingrar.


103