Farväl!
förnimmelse av, att bakom den skenbart tröga intelligensen låg någonting, som han höll dolt för hela världen.
Ett kvinnohjärta har många irrgångar och skrymslen, och de mest olikartade känslor kunna strida om herraväldet därinom. Men så mycket visste Marguerite, att hon ville vinna tillbaka sin makes kärlek, göra sig förtjänt därav och besvara den. Ty det stod numera klart för henne, att för henne var ej längre någon lycka möjlig utan denna kärlek, som hon varit nära att alldeles förspilla.
Försjunken i sina vakna drömmar lät hon tiden gå. Kanhända hade hon också, uttröttad av allt vad det senaste dygnet haft i beredskap åt henne, verkligen slutit ögonen och försjunkit i en orolig slummer, vars snabbt växlande drömmar blott tycktes vara en fortsättning av hennes upprörda tankar. Men plötsligt väcktes hon, antingen det nu var ur slummer eller grubblerierna, av ljudet av dämpade fotsteg utanför hennes dörr.
Halvt skrämd sprang hon upp och lyssnade. Huset låg stilla som förut; fotstegen hade dragit sig tillbaka. Genom de vidöppna fönsterna göt morgonsolens lysande strålar in hela floder av ljus. Hon såg på klockan; den visade halv sju — för tidigt för att någon av hushållet redan skulle kunna vara i rörelse.
Hon måste helt säkert ha fallit i sömn, utan att hon själv vetat därom. Men hon hade väckts av ljudet av fotsteg — av dämpade, viskande röster... Vad skulle detta betyda?
Sakta, på tå gick hon tvärs över rummet och öppnade dörren för att lyssna. Ej ett ljud förnams; överallt rådde den tidiga morgonstundens egendomliga tystnad, då sömnen vilar som tyngst över människans ögonlock.
Men bullret hade gjort henne nervös, och när hon plötsligt såg någonting vitt ligga rakt för sina fötter, på själva dörrtröskeln — tydligen ett brev — vågade hon knappast röra vid det. Det föreföll så spöklikt. Det hade helt säkert icke legat där, när hon kom upp från terrassen; hade Louise tappat det? Eller var det helt enkelt en synvilla?...
Slutligen bestämde hon sig för att taga upp det, och till sin stora häpnad och bestörtning såg hon, att brevet bar hennes egen adress, skriven med hennes mans stora, affärsmässiga handstil. Vad
136
