I Calais.
— Käre vän, svarade hon sakta, var inte orolig för min skull! Vad jag tänker minst på, det är sannerligen vad vi skola äta till kväll...
Brogard fortfor långsamt med sina tillrustningar; han hade nu på bordet placerat ett par skedar och likaså två glas, vilka samtliga föremål sir Andrew försiktigtvis torkade av.
Brogard hade också plockat fram en butelj vin och litet bröd, och Marguerite gjorde ett försök att maka sin stol intill bordet och låtsa äta en smula. Sir Andrew ställde sig bakom hennes stol, som det ägnade och anstod en lakej.
— Ack, madame, sade han, när han såg, att Marguerite var ur stånd att få ned en enda bit, vill ni ändå inte söka äta en smula — kom ihåg, att ni är i behov av all er styrka och motståndsförmåga.
Soppan var för resten verkligen inte så dålig; den både luktade och smakade bra. Marguerite skulle gärna ha ätit den, bara ej omgivningarna varit så rysliga. Hon bröt emellertid en bit av brödet och tog en klunk av vinet.
— Nej, sir Andrew, sade hon, jag tycker inte om att se er stå. Ni behöver äta precis lika väl som jag. Karlen här kommer bara att tro, att jag är en excentrisk engelska, som rymmer med en lakej, om ni nu sätter er ned bredvid mig och delar denna parodi på måltid.
Det förehöll sig verkligen så, att sedan Brogard satt fram på bordet det absolut nödvändiga, tycktes han ej vidare fråga efter sina gäster. Gumman Brogard hade sakta lufsat ut ur rummet, och karlen stod och hängde, blossande ur sin illaluktande pipa, ibland rakt under näsan på Marguerite, som det ägnar och anstår en friboren borgare, den där är var mans like.
— Pocker ta den drummeln! sade sir Andrew med oförställd brittisk förargelse, då Brogard intog en vräkig ställning strax invid bordet, rökande och seende överlägset ned på dessa båda sacrrrés Anglais.
— För allt i världen, svarade Marguerite brådskande, då hon såg, att sir Andrew knöt näven, kom ihåg, att ni befinner er i Frankrike och att folket i år har ett alldeles särskilt temperament...
175
