I Calais.
Trots all oro och ångest måste hon dock småle vid tanken på att sir Percy kastade sig i de största faror och äventyrligheter, iförd en rock av modernaste snitt och med spetsjaboten över västen fraiche och elegant som vanligt.
— O, vilken våghals han är! suckade hon mitt emellan skratt och gråt. — Fort, sir Andrew, fråga karlen, när han begav sig härifrån?
— Ja visst, min hedersvän, återtog sir Andrew med samma låtsade likgiltighet, lorden är alltid mycket fint klädd... Det var nog myladys vän, den där långe engelsmannen ni såg. Har han rest nu, säger ni?
— Ja, han har rest... Men han kommer tillbaka — han har beställt kvällsvard här...
Sir Andrew lade med en hastigt varnande åtbörd handen på Marguerites arm. Det var icke för tidigt, ty i nästa sekund skulle hennes gränslösa fröjd ha förrått henne. Han var kry och välbehållen, han väntades tillbaka hit... Hon skulle få råka honom, kanske i vilken stund som helst... Glädjen kom så plötsligt, att den var nära att överväldiga henne.
— Kära ni, sade hon till Brogard, som i hennes ögon plötsligt tycktes ha förvandlats till någon himlasänd bärare av ljuvliga budskap. — Hur var det, sa ni, att den engelske herrn skulle komma tillbaka hit?
Den himlasände avlevererade en salva tobakssås och muttrade motvilligt:
— Tja — han beställde kvällsvard... då kommer han väl tillbaka...
— Men var är han nu? — Vet ni det? sporde hon ivrigt och lade sin fina vita hand på bondens smutsiga blusärm.
— Han gick för att styra om häst och kärra, sade Brogard lakoniskt, i det han med en trumpen rörelse skakade från sin arm den vackra handen, som furstar varit stolta att få kyssa.
— Hur dags gick han?
Men Brogard hade tydligen redan haft nog av dessa frågor. Behövde en fri medborgare finna sig uti att tagas i förhör av dessa sacrrrés aristos — även om de voro rika engelsmän? Svara på frågor — det hörde hin till... Det gjorde bara den, som var krypande och feg.
