Hopp.
— Så tyst igen, sir Andrew? sade hon med en skymt av otålighet. — Varför ruskar ni på huvudet och ser så hjärtans melankolisk ut?
— På min ära, madame, genmälde han, det är bara därför att när ni gör upp era rosenfärgade planer, glömmer ni den viktigaste faktorn.
— Vad i all världen menar ni?... Jag glömmer väl ingenting... Vad skulle det vara för en faktor? sporde hon med stegrad otålighet.
— Den mäter dryga sex fot i längd, svarade sir Andrew, och lyder namnet Percy Blakeney.
— Jag förstår inte... mumlade hon.
— Tror ni, att Blakeney skulle lämna Calais utan att fylla den uppgift han förelagt sig?
— Ni menar?...
— Vi ha den gamle greven de Tournay...
— Greven?... viskade hon som i en dröm.
— Och S:t Just... och ännu andra...
— Min bror! — Hon brast ut i förtvivlade snyftningar. — Gud hjälpe mig — jag fruktar att jag hade glömt bort dem...
— Alla dessa stackars flyktingar invänta i denna stund med orubbad tillit och säker förhoppning Röda nejlikans ankomst. Han har satt sitt hedersord i pant på att han själv skall föra dem välbehållna över Kanalen.
Hon hade verkligen totalt förgätit... Med den älskande kvinnans sublima egoism hade hon under de senaste tjugufyra timmarna ej haft någon tanke annat än för honom. Hans dyrbara liv, hans ädla handlingssätt, faran, varuti han svävade — detta och uteslutande detta hade fyllt hennes själ.
— Min broder! viskade hon, och tunga tårar trängde fram i hennes ögon, då minnet manade fram bilden av Armand, hennes barndoms lekkamrat och älskling — just den, för vars skull hon begått den handling, som nu dragit fara och måhända död över hennes man.
— Sir Percy Blakeney skulle ej vara den vördade och betrodde chefen för ett tjugutal engelska gentlemen, sade sir Andrew stolt, om han sveke dem, som sätta sin lit till honom. Och vad
181
