Hopp.
som stod i begrepp att offra sitt liv för betryckta medmänniskors skull.
Sir Andrew gick in på hennes förslag utan att yttra någonting mera. Instinktmässigt kände han, att hon i denna stund var honom andligt överlägsen; han var villig att bli handen, medan hon var hjärnan.
Han närmade sig dörren till det inre rum, dit Brogard och hans hustru försvunnit förut, och knackade. En mumlande stämma svarade någonting.
— Hör på, vän Brogard, sade den unge mannen i befallande ton, mylady skulle vilja vila sig en stund. Kan ni låta henne få ett annat rum? Hon skulle helst vilja vara ensam.
Han tog upp en handfull mynt ur sin ficka och lät dem betydelsefullt klinga mot varandra.
Brogard hade öppnat dörren och lyssnade med sin vanliga vresiga uppsyn till den unge mannens begäran. Vid åsynen av guldet tycktes han emellertid vakna upp ur sitt buttra slöhetstillstånd; han tog pipan ur munnen och kom inlunkande i rummet.
Han pekade därefter över sin axel på sängskåpet uppe under taket.
— Hon kan vänta däruppe, grymtade han. — Där har hon det bekvämt, och jag har för resten inget annat rum.
— Det bästa är gott nog, sade Marguerite på engelska; hon förstod genast den fördel, som låg uti att hon skulle kunna, själv dold, sitta däruppe och iakttaga. — Ge honom pengarna, sir Andrew, däruppe får jag det mycket bra, och jag kommer att kunna se, utan att ses.
Han nickade åt Brogard, som täcktes klampa uppför trappan till sängskåpet och röja undan den halm, som låg på golvet.
— Jag ber er, madame, gör ingenting förhastat, sade sir Andrew, då Marguerite i sin tur beredde sig att vandra uppför de knarrande trappstegen. — Kom ihåg, att spioner finnas här litet varstans. Och särskilt vill jag be er om att inte ge er tillkänna för sir Percy, så vida ni inte är absolut säker på, att ni är ensam med honom.
Innan han talat ut, förstod han, hur överflödig denna varning var — Marguerite var lika lugn och sansad som någon man.
183
