Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Gubben Blanchards stuga.

långsamt vira den kring judens nacke och käkparti. Benjamin Rosenbaum fann sig undergivet i att talförmågan berövades ho­nom; tydligen föredrog han detta onda framför att kvarlämnas ensam på den mörka heden. De tre männen anträdde nu mar­schen i gåsrad.

— Fort, sade Chauvelin otåligt, vi ha redan stått och fånat här onödigt länge.

Chauvelins och Desgas fasta tramp, den gamle judens slä­pande steg dogo så småningom bort längs den sluttande stigen.

Marguerite hade ej låtit ett enda av Chauvelins ord undgå sig, och hon ansträngde nu sin värkande hjärna för att söka bli herre över situationen.

För ögonblicket kunde hon dock ingenting göra utom följa efter soldaterna och Chauvelin. Hon var rädd för att taga miste om vägen, eljes skulle hon ha rusat före, uppnått stugan och måhända ännu kommit tids nog för att varsko flyktingarna.

Blixtsnabbt for genom hennes hjärna en tanke på att upp­häva dessa genomträngande rop, som Chauvelin tycktes frukta mer än allt annat — det vore ju dock en möjlighet, att Röda nejlikan och hans anhängare skulle kunna uppfatta dem och förstå deras mening... Men hon visste ej, huru långt hon befann sig från stugan på strandklipporna — hon skulle kunna ge varnings­signalen alldeles för tidigt och därefter bli urståndsatt att någonsin upprepa den. Ty troligen skulle hon genast falla i händerna på Chauvelins utskickade och bli bunden och oskadliggjord liksom juden.

Hon vandrade alltjämt vidare, utan att akta på tröttheten och sina ömmande fötter.

Månen, som hittills visat sig vara hennes vän i så måtto, att den hållit sig dold bakom en molnvägg, gled nu fram i all sin prakt och göt sitt silverflöde över den ensliga heden och de skrovliga strandklipporna.

Där, ej tvåhundra meter längre bort, sköt klippudden ut, och nedanför vaggade havet stilla och lättjefullt, sträckande sin oändliga yta ända fram till det fria och lyckliga England. Marguerites ögon vilade några sekunder på det silverglittrande vattnet, och medan hon stod stilla och såg, tycktes hennes hjärta, som

220