Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Flyktingarna.

Vad herr Jellyband och hans likställda angår, så betraktade de visserligen alla fransmän med förintande förakt, men de voro dock samtliga rojalister och anti-revolutionärer, och i närvarande stund voro de ursinniga på Pitt för denna försiktiga återhållsam­het, just därför att de naturligtvis ingenting förstodo av de diplo­matiska skäl, som dikterade den store statsmannens politik.

Men nu kom Sally springande tillbaka, mycket ivrig och upprörd. Det uppsluppna sällskapet inne i skänkrummet hade ingen­ting hört av bullret utanför, men hon hade på långt håll upptäckt en löddrig häst med sin ryttare, som stannade utanför dörren till »Fiskarens vila», och medan stallpojken sprang fram för att taga vård om hästen, gick den vackra jungfru Sally till stora ingången för att välkomna gästen.

— Jag tycker mig se lord Antonys häst ute på gården, far, sade hon, i det hon skyndade tvärs igenom skänkrummet.

Men dörren hade redan kastats upp utifrån, och i nästa ögon­blick låg en arm, betäckt med gulbrunt kläde och genomblöt av det hällande regnet, kring den vackra Sallys liv, medan en hjärtlig och glad stämma genljöd under skänkrummets bonade tak­bjälkar.

— Gud signe dina bruna ögon för att de se så bra, min vackra Sally, sade mannen, som nyss stigit in.

Och den gode herr Jellyband skyndade fram, ivrig, bråd­skande och beställsam, som väl hövdes, när det gällde att mottaga en av värdshusets mest gynnade gäster.

— Jag får säga, Sally, återtog lord Antony, i det han tryckte en kyss på vardera av jungfru Sallys blomstrande kinder, ni blir vackrare och vackrare för varenda gång jag ser er, och min ärade vän fader Jellyband måste ha ett väldigt schå med att hålla andras tassar från ert smärta liv. Eller vad säger ni, herr Waite?

Herr Waite, som slets mellan sin vördnad för lorden och sin motvilja för detta slags skämt, svarade endast med ett osäkert grymtande.

Lord Antony Dewhurst, en av sönerna till hertigen av Exeter, var vid denna tid en mycket mönstergill typ för den unge engel­ske herremannen — lång, rak och välväxt, med breda axlar och ett muntert ansikte. Hans skratt skallade högt varhelst han drog

20