Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En sprätt från 1792.

själv att skylla. Det fanns fullt upp med unga damer i England, av hög börd och med charmant utseende, som skulle ha be­funnits högst villiga att hjälpa honom att slösa bort den Blakeneyska förmögenheten, medan de smålogo överseende åt hans fadda infall och hans beskedliga enfald.

För övrigt fick sir Percy intet medlidande, ty han tycktes ej vara i behov av sådant — han föreföll mycket stolt över sin be­gåvade fru, och det rörde honom tydligen föga, att hon ej gjorde sig någon möda att dölja det godmodiga förakt som hon, av alla tecken att döma, kände för honom, eller att hon till och med roade sig med att göra sig lustig på hans bekostnad.

I själva verket var Blakeney alldeles för dum för att märka det löje, som hans talangfulla och intriganta hustru drog över honom, och om hans äktenskap med den förtrollande parisiskan ej gestaltat sig fullt så, som hans förhoppningar och hans hund­lika ömhet för henne utmålat för sig, så kunde åtminstone societén ej mer än uttömma sig i obestämda gissningar.

I sitt vackra hem i Richmond spelade han med orubblig bonhomie andra fiol; på sin bedårande unga fru slösade han juve­ler och lyxartiklar av alla slag, vilka hon tog emot med oefter­härmligt behag. I gengäld utövade hon värdinneskapet på hans ståtliga slott med samma älskvärdhet, varmed hon förut hemma hos sig välkomnat Paris’ intelligensklick.

I rent yttre avseende var sir Percy Blakeney obestridligen en vacker karl — frånräknat den loja, uttråkade min, som han alltid bar. Han var städse högst elegant klädd och brukade »lancera» de överdrivna »incroyable»-moder, som nyss börjat tränga från Paris till England, med den säkra och goda smak, som är den engelske gentlemannen medfödd.

Just denna septemberafton, trots den långa resan i täckvagn, trots regn och slask, slöt sig hans rock oklanderligt omkring de välbildade axlarna, och hans händer sågo nästan kvinnligt vita ut, där de stucko fram ur böljande armrysch av finaste Malines-spetsar. Den ytterligt kortlivade sidenrocken, västen med dess breda uppslag samt de tätt åtsittande benkläderna framhävde på ett för­träffligt sätt hans kraftfulla kroppsbyggnad, och så länge mannen förhöll sig stilla, kunde man med skäl beundra ett så vackert

44