Syster och bror.
— Nu tyckas ni alla stå på så god fot med varandra, sade Marguerite, att jag hoppas ni förlåter mig, om jag säger farväl till min bror inne i ett annat rum.
Det skulle ha varit taktlöst att göra några invändningar häremot. Både lord Antony och sir Andrew kände, att lady Blakeney ej just nu kunde vara i samma stämning som de andra.
Hennes kärlek till brodern, Armand S:t Just, var djup och innerlig. Han hade just tillbragt några veckor hos henne i hennes engelska hem och ämnade fara tillbaka för att tjäna sitt land vid en tidpunkt, då döden som oftast blev belöningen för den mest hängivna uppoffring.
Icke heller sir Percy gjorde något försök att hålla kvar sin hustru. Med det fulländade, något affekterade galanteri, som utmärkte alla hans rörelser, slog han upp skänkrumsdörren åt henne och gjorde för henne den mest konstmässiga och beundrade bugning, som den tidens mod föreskrev. Men hon seglade ut ur rummet utan att bestå honom mera än en flyktig, halft föraktlig sidoblick.
Endast sir Andrew Ffoulkes, vilkens uppfattning tycktes ha blivit finare och mera förstående, alltsedan han råkat Suzanne de Tournay, lade märke till det egendomliga uttryck av trånande längtan, av djup och hopplös lidelse, varmed den andefattige och flärdfulle sir Percy följde sin sköna och talangfulla hustrus försvinnande gestalt.
VII.
Syster och bror.
Väl utanför det bullersamma skänkrummet, ensam i den skumt upplysta gången, tycktes Marguerite Blakeney andas friare. Hon höjde en djup suck, likt den, som länge tryckts av den tunga bördan av ständig självbehärskning, och hon tillät några tårar obemärkt tillra utför sina kinder.
Därutanför hade regnet upphört, och mellan de snabbt drivande molnen lyste efter ovädret solens bleka strålar över Kents
50
