Syster och bror.
— Jag reser ju inte långt, du älskade lilla syster, sade den unge mannen milt. — En smal kanal att segla över — några mil landsväg — jag kan snart vara tillbaka.
— Ack, det är inte avståndet, Armand, det förstår du nog — det är det ohyggliga Paris... just nu...
De hade kommit fram till klippbranten utåt havet. Den lätta brisen fläktade Marguerites hår omkring hennes ansikte och lät ändarna av hennes mjuka spetsfichu linda sig omkring henne, likt en vit, smidig orm. Hon försökte med blicken mäta avståndet, bakom vilket låg Frankrikes kust — detta hårda, skoningslösa Frankrike, som nu krävde de ädlaste av sina söners hjärteblod.
— Vårt eget vackra land, Marguerite, sade Armand, som tycktes ha läst hennes tankar.
— De gå för långt, Armand, sade hon häftigt. — Du är en republikan och detsamma är jag... vi ha samma tankar, samma hänförelse för frihet och jämnlikhet... men till och med du måste tycka, att de gå för långt...
— Sch! sade Armand instinktmässigt och kastade en skygg och hastig blick omkring sig.
— Ack, där ser du... Du tror inte ens själv, att man kan våga tala högt om dessa ting — här i England!
Plötsligt tryckte hon sig intill honom med stark, nästan moderlig ömhet och bad:
— Res inte, Armand, res inte tillbaka dit! Vad skulle jag ta mig till, om... om... om...
Hennes röst dränktes av snyftningar, hennes ögon, djupblå, ömma och kärleksfulla, sågo bönfallande på den unge mannen, som med fast blick såg tillbaka på henne.
— Du skulle i vilket fall som helst vara min egen tappra syster, genmälde han milt, som nog skulle minnas, att när Frankrike är i fara, höves det ej dess söner att vända fosterlandet ryggen.
Medan han talade, kom det ljuva, barnsliga småleendet tillbaka i hennes ansikte, som nu, sköljt av tårar, hade över sig någonting obeskrivligt rörande.
— Ack, Armand, sade hon med ett försök till skämt, jag önskar ibland, att du inte hade fullt så många dygder och upphöjda egenskaper... Jag försäkrar dig, att dina små synder
52
