Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Syster och bror.

Men det översteg hans förmåga att avhandla ämnet med henne. Han kände hennes egendomliga, passionerade natur men han kände även den stolta inbundenhet, som låg bakom det öppna, rättframma väsendet.

De hade alltid varit tillsammans, dessa två, ty deras föräldrar hade dött, när Armand ännu var yngling och Marguerite blott ett litet barn. Han, som var ungefär åtta år äldre än hon, hade va­kat över henne, tills hon gifte sig, hade varit hennes manliga be­skydd under de av ett glatt nöjesliv uppfyllda år, som hon framlevat i den lilla eleganta våningen vid Rue de Richelieu, och han hade, utan någon större tillfredsställelse, men väl med mörka aningar, sett henne begynna sitt nya liv i England.

Detta var hans första besök i systerns nya hemland, sedan hon gifte sig, och de få månadernas skilsmässa tycktes redan ha byggt upp en lätt, tunn mur emellan bror och syster. Samma djupa, innerliga kärlek fanns där, men vardera tycktes nu ha fått sitt hemliga område, dit den andre ej vågade tränga.

Det var mycket, som Armand S:t Just ej kunde säga sin syster. Den franska revolutionens politiska läge växlade nästan med varje dag; törhända skulle hon ej förstå, hurusom hans egna åsikter och sympatier kunde modifieras, i samma mån som exces­serna, begångna av dem, som varit hans vänner, tilltogo i ohygg­lighet och mängd. Och Marguerite kunde ej tala med sin bror om sitt hjärtas hemligheter. Dem förstod hon knappast själv, hon visste endast, att hon, mitt i lyxen, kände sig ensam och olycklig.

Och nu stod Armand i begrepp att resa sin väg; hon fruk­tade för hans säkerhet, hon längtade efter hans närhet. Men hon ville ej förstöra dessa sista bittert ljuva ögonblick genom att tala om sig själv. Hon förde honom i sakta mak över klipporna och sedan ned till stranden; arm i arm gingo de, och ännu hade de så mycket att säga varandra, som låg utanför bäggederas hemliga område.


56