toppytan eller möjligen lönrunorna på baksidan. Om man emellertid lägger märke till, att vänstra smalsidan är den af stenens ytor, som minst egnar sig för ristning, samt att ristaren här minst utnyttjat utrymmet och på smalsidans nedersta del — såväl genom valet af skrift som genom de afstånd han lämnar mellan de enskilda tecknen — rent af anstränger sig att, på ett mot dåtidens ornamentala smak och kanske äfven reala syften svarande sätt, utfylla ytan, torde det vara snarast sannolikt, att denna sida huggits sist af alla. Dock är denna slutsats ej alldeles säker; andra grunder få afgöra om vänstra smalsidan följer efter den högra. Återstår sålunda att öfverväga, om toppytan eller lönrunorna öfverst på baksidan komma först. Onekligen är det litet öfverraskande, att toppen af den mer än manshöga stenen ansetts lämplig som ristningsyta. Dess öfversta del kan knappast i detalj läsas från marken, ehuru ytan står i omkring 30° vinkel mot vågplanet. Det vore därför tänkbart, att ytan i fråga ej användts förr än ristaren, efter att ha anbragt de tre korsen med lönrunorna öfverst på baksidan, fått klart för sig, att utrymmet här skulle alltför mycket inkräktas till förfång för det myckna han ville anbringa, om han nedanför de tre öfversta satte ännu tre kors. Han kunde sålunda tänkas ha satt korsen på toppytan, först efter det han huggit dem på baksidan. Emellertid är det troligare att han öfvervägt utrymmesförhållandena redan på ett tidigare stadium; därför talar också den omständigheten, att korsen på toppytan — såsom de utskrifna runorna bi, a, ri visa — skola läsas från vänster till höger (som alla andra rader på stenen) och skriften på toppytan sålunda på ett naturligt sätt omedelbart följer efter skriften på högra smalsidan. Jag uppför därför som nummer
- toppytan.
Själfva formen på lönrunorna öfverst på baksidan anger, att de huggits i omedelbart sammanhang med toppytan. De äro också vända åt samma håll. Jag uppför dem därför i omedelbar följd med dessa under samma nummer. Huru lönrunorna skola upplösas skall senare utredas.
Granska vi nu ristningsytan nedanför baksidans kors, är det till en början klart, att de delar af inskriften, som inrama det med svensk-norska runor ristade centralpartiet, måste vara ristade före detta. Det är vidare klart, att den nedersta vågräta raden den — som är ristad med germanska runor, som i motsats till vågradernas runor på framsidan, stå upp och ned — måste vara ristad först; därpå följer den på nämnda vågrad stående lodräta raden ytterst till vänster med germanska runor. Denna rad löper upp till den, på hvilken korsen hvila och måste följaktligen vara huggen före
