och rustning är en i forntidens Norden så väl och så ofta bestyrkt sed, att jag kan nöja mig med en hänvisning till O. Almgren, Nordiska studier s. 315 f., 337 och 339.
Jfr. beträffande värdet af de argument, som framdragits mot Bugges äldsta tolkning, hvad Brate anför i Eranos XV, 73.
Magnus Olsen har Rök III 242 hänvisat på den likhet, som råder mellan första halfstrofen på Rökstenen och en halfstrof af Ynglingatal, strof 35, F. Jónsson Norsk-isl. Skjaldekvad B. I, s. 13:
réð Áleifr
Upsa forðom
viðri grund
ok Vestmari.
Den ofvan företrädda uppfattningen af Rökstensstrofens senare helming medför, att äfven denna vinner en saklig och delvis också formell parallell i en visuhelming om samme Óláfr Geirstaðaálfr: Ynglingat. 36
liggr gunndiarfr
á Geirstǫðum
herkonungr
haugi ausinn.
II: FLOCK 4.
Jag har ofvan, s. 7 f., sökt visa att närmast efter fornyrdislagsstrofen, hvars senare del står på stenens högra smalsida, böra toppytans och öfre baksidans å korsade stafvar anbrakta lönrunor vara huggna. Det är väl då också all sannolikhet för, att det tankeinnehåll dessa lönrunor äro bärare af har sin plats här i följden af det ristaren velat uttrycka genom inskriften i dess helhet. Ofvan s. 18 har jag vidare sökt visa, att bland de läsningar af lönskriften, som föreslagits, Pippings har det obetingade företrädet, därför att den genomgående använder samma nyckel. Han har emellertid icke konsekvent fullföljt sin princip vid dechiffreringen af toppytans inskrift och gör det fortfarande icke, se ofvan s. 19. Göra vi detta, få vi läsningen: sibiuiauari / ulniruþR.
sibi är mansnamnet fsv. Sibbe, som enligt Lundgren-Brate är rätt vanligt; det träffas enligt denna källa i Uppland, på Åland, i Södermanland, Småland och Västergötland. En sidoform Sæbbe träffas i Dalarna. Sistnämnda form motsvarar det enstaka fvn. Sebbi, se Lind. Sibbe finns äfven
