Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42. 13 sig till efterrättelse de till bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar meddelade föreskrifter. Å andra sidan måste tillses, att kostnaderna för statsverket icke bleve alltför stora. För närvarande täcktes kostnader och förluster på grund av de smittsamma husdjurssjukdomarna i stor utsträckning genom direkta bidrag av statsmedel. De sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag, som ginge ut på att i någon mån befria statsverket från en del av ifrågavarande utgifter, syntes vara beaktansvärda. Vid tillkomsten av den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot de smittsamma husdjurssjukdomarna torde ett av motiven just hava varit tanken, att ansvaret för ifrågavarande förluster och kostnader senare skulle i största möjliga utsträckning överflyttas å de statsunderstödda försäkringsbolagen. Det torde få anses skäligt, att vederbörande djurägare begagnade sig av försäkring till de fördelaktiga villkor, som erbjödes i de statsunderstödda bolagen. Premierna uppginge i allmänhet till blygsamma belopp. Det torde emellertid icke för närvarande vara tillrådligt att helt söka realisera nyssberörda tanke. Ifrågavarande försäkringsverksamhet hade existerat förhållandevis kort tid, vadan någon större erfarenhet ännu icke vunnits beträffande densamma. Att vid nedslaktningsmetodens användande låta därigenom uppkomna förluster täckas genom försäkring torde vidare av praktiska skäl för närvarande svårligen låta sig göra. Försäkringsbolagens reservfonder vore nämligen icke av den storlek, att de skulle vara i stånd att möta de ersättningskrav, som skulle uppstå vid utbrottet av en häftigare epizooti. För övrigt måste beaktas faran därav att, därest ersättning i nyssberörda hänseende gjordes beroende av förefintligheten av försäkring, djurägare, som icke hade sådan, frestades att underlåta att skyndsammast lämna meddelande om utbruten smittsam sjukdom. Departementschefen förordade därför, att liksom hittills skett staten genom direkta bidrag gäldade ersättning till djurägare för djur - med undantag av hund och katt - som dödades på grund av bestämmelserna i epizootilagen. Tillika torde ersättning böra utgå för djur, som dött till följd av skyddsympning, företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen meddelat beslut. För skada, som uppkomme därigenom att betesmark avlystes till förhindrande av smittspridning, hade i regel hittills icke lämnats någon ersättning av statsmedel. Försäkring kunde emellertid erhållas i de statsunderstödda försäkringsbolagen till skydd mot förlust, som förorsakats genom dylik avlysning, då denna skett till förhindrande av spridande av sjuk-dom, som omnämndes i kungörelsen angående den statsunderstödda försäkringsverksamheten. I likhet med vad som upptagits i förslagen ansåge departementschefen skäligt, att i de fall, då försäkring enligt nämnda kungörelse icke kunde erhållas mot förlust eller skada, som uppkomme genom betesförbud, ersättning lämnades av statsmedel. Då försäkring, som förut nämnts, kunde erhållas mot förlust, som tillskyndades försäkringstagare därigenom att för bekämpande av smittsam husdjurssjukdom utförsel eller leverans av mjölk blivit förbjuden eller på annat sätt förhindrad, och följaktligen försäkring alltid kunde erhållas mot förlust på grund av utförselförbud för mjölk, torde något stadgande om ersättning för mjölkförlust på sätt i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag upptagits icke vara behövligt. Däremot torde det vara rimligt, att skälig ersättning bereddes för förlust, som förorsakats genom förbud att utföra produkter av mjölk. I likhet med medicinalstyrelsen vore departementschefen av den uppfattningen, att ersättning för smittreningsåtgärder, i den mån, försäk
