Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72. 11 mal för revision i syfte att utvidga denna rätt. Fiskeriutredningen fillßë i anledning härav erinra om. att frågan om fiskerätten vid västkusten efter en mycket långvarig och ingående utredning varit föremål för riksdagens beslut så sent som iir 1928. Då motionen utinynnade i förslag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om särskild utredning rörande västkustfisket, ville fiskeriutredningen utöver det ovun anförda erinra om att så sent som i februari innevarande år av chefen för handelsdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallats sakkunniga för utredning rörande frågor om Bohusläns iörsörjningsmöjligheter. Vid detta förhållande syntes det, ehuru ytterligare frågor behövde närmare undersökas och åtgärder vidtagas till våistkustfiskets främjande, vara obehövligt att nu, såsom i motionen föresloges, igångsåitta en ny särskild utredning härom. Nya spörsmål uppstode helt naturligt ständigt för detta fiske liksom ock för fisket i övriga delar av landet i samband med utvecklingen av fiskeritekniken, ändringar i marknadsläget såväl inom landet som utrikes, växlingar i fiskbeståndet och så vidare, och vore det givetvis angeläget, att denna utveckling och dessa växlingar följdes med uppmärksamhet och att de åtgärder, som vidtoges för fiskerinäringens stödjande, anpassades därefter. Fiskeriutredningen finge emellertid i detta sammanhang påpeka de möjligheter västkustfiskets olika intressenter hade att genom sina organisationer tillvarataga sina intressen, framföra sina önskemål samt i flera fall även själva vidtaga de åtgärder, som ansåges önskvärda, eller föranstalta om utredningar. Förutom Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, som kunde sägas intaga ett slags halvofficiell ställning och vars verksamhet vore av mera allmän art, funnes en speciell hela västkusten omfattande organisation av fiskare, Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Där-jämte hade vissa fisken sina speciella organisationer, så till exempel storsjöfisket, islandsfisket, garnmarkrillfisket, skarpsillfisket, ångtrålfisket. Organisationer funnes även för både engros- och detaljfiskhandeln, för försäljning av spillånga, för propaganda med mera. Med hänsyn till det anförda funne 1933 års fiskeriutredning tillräckliga skäl ej föreligga för att förorda bifall till motionen. Beträffande ønotionermr l:111 och li : 236, vari hemställes om ett anslag å 650,000 kronor för lindring av järnvägsfrakterna för svenskfångad färsk fisk, har 1933 års fiskeriutredning anfört i huvudsak följande: Motionärerna framhölle, att frakten för fisk ställde sig hög, i viss grad beroende på det tunga emballaget. Fiskeriutredningen finge upplysa, att den på västkusten mest använda lådtypen, den s. k. halvlådan, rymmande 40 à 50 kilogram fisk eller sill, uppnådde packad med is en bruttovikt av cirka 65 kilogram. En mindre låda, s. k. dose, huvudsakligen använd för försändning av makrill och rymmande cirka 20 kilogram, uppnådde packad med is en bruttovikt av cirka 35 kilogram. Frakten för dylika lådor beräknades som för 70 respektive 40 kilograms vikt. Färsk fisk - vartill enligt järnvägarnas frakttaxa även sill och strömming hänfördes - befordrades ä järnvägarna städse som ilgods, dock ej med snälltåg, mot frakt såsom för fraktgods men i vissa fall med visst tillägg. Enligt den taxa, som trädde i kraft den 1 januari 1934, beräknades frakten enligt tariff 1, och nämnda tillägg utginge med 10 procent, dock ej, när frakt erlades för avstånd över 200 kilometer i vidare mån än som erfordrades för att frakten icke skulle understiga den med 10 pro
