VÖRDADE PUBLICUM!
I glädjen öfver att jag, oaktadt alla de heroiska uppträden, hvartill de sednare dagarne varit vittnen, alla de vilda rabulisterier, hvarmed Birgers gamla stad öfverflödat, ännu befinner mig bland de lefvandes antal, att ingen förflugen muskettkula tagit min ryggrad i besittning eller något påfluget sabelhugg trepanerat mina ansigtslineamenter, eqnar jag åt dig, vördade Publicum! efterföljande Teaterpjes, ej fordrande derför något annat pris, än det som bakpå omslaget står skrifvet.
«Jag söker hvarken Hofgunst eller Folkgunst« — se der ett præludium, med stor förkärlek uppstämdt af mången högbröstad sångare, så väl innom de respektive RiksStånden, som eljest när nåqon opinionskomposition varit i fråga, sjelfva visan månde gå i hvad tonart som helst, och är en väl utarbetad dissonans, som, efter att uppåt hafva genomlöpt hela den kromatiska skalan, slutligen upplöses i en konsonans, hvars sista ljufvaste drillar förlora sig i salongernas stjernhvimmel. Visserligen har detta præludium, genom dess alltför ofta repeterande, trädt in på slagdängans område; men hvad betyder väl detta för samtidens långöron, för hvilka det i alla åldrar tonar med förökadt välljud, öfverträffande nästan allt, jemförligt endast med gammal ost, som ju äldre och murknare, desto bättre och välsmakligare. — Äfven jag griper i mina
