och förundrar dig öfver, att samma ceremoni, om också i mer storartad stil, följes, när på en gång flere Majestäter blifva smorde! — Visserligen medger jag, att de så kallade «blåögda Fröknarna«, åt hvilka ceremonien i synnerhet varit anförtrodd, kunnat gått litet mindre bakdelsaktigt till väga med sina smällande svärdskyssar, och att kröningsmedaljerna allt för väl kunnat varit något mindre blyhaltiga. — Man säger också — tempora mutantur et nos multamur insillis — att Norden, tack vare de nyttiga odlingslånen! blifvit ett Canaan; att rågåkrarna och hafrefälten skola fyllas af den Mosaistiska mannan; att Arons kalf och Götha Lejon skola börja kapplöpning på samma fält, och att Jerusalems skomakare äfven i norden fått en hällfast hylla, hvarpå han kan placera sin mossbelupna lästknippa: — Nå, hvad är det för ondt i allt detta, din fördomsfulle best? — Afundas du Nordens gamle Skogman en bostad i det nya Jerusalems gyllene kolonner? — Nej, lefve den heliga staden! Lefve de vackra Judinnorna, hvilkas blixtrande ögon med full valuta och mångdubblad procent skola för oss presentera alla de reverser, deras fäder uppburit, och framför allt, lefve de långa näsorna! Hurrah! —
Vördade Publicum! rynk ej på pannan; jag är lika litet «hvit« som «afvit.« — Möjligtvis hugger äfven jag i sten; men denna sten passar hvarken såsom Svederii, till piedestaller för våra statsmäns statuer, eller till «opinions-yttringar« på fönsterrutorna.
