och retade honom. Han påminde sig, att Nastaszja ofta var hos honom, kunde också urskilja ännu en annan, en bekant; men visste icke, vem det egentligen var, och det plågade honom, han grät till och med däröver. Understundom föreföll det honom, som hade han legat där på detta sätt en hel månad, en annan gång — som om det ännu alltid vore samma dag. Men på den där tilldragelsen tänkte han alls icke mera; men därunder tycktes det honom oupphörligt, som hade han glömt något, som man icke fick glömma — han pinade och plågade sig för att komma på det; stönade, kom i raseri eller överfölls av en odräglig ångest. Därpå ville han stiga upp, ville fly, men alltid hindrade honom någon med våld därifrån och han föll tillbaka i sitt svaghets- och vanmaktstillstånd. Äntligen kom han åter alldeles till sig.
Det var en morgon klockan tio. Voro dagarna ljusa, spelade alltid vid denna timme en solstrimma på högra väggen i hans kammare. Bredvid hans säng stod Nastaszja och ännu en person, som var honom alldeles obekant och vilken nyfiket betraktade honom. Det var en ung man i lång rock med ett litet skägg; han såg ut som en bokhållare. Genom den halvöppna dörren tittade hans värdinna in. Raskolnikov reste sig upp.
»Vem är det där, Nastaszja?» frågade han och pekade på den unge mannen.
»Se bara ... han har kommit till sig!» sade hon.
»Verkligen!» bekräftade bokhållaren. Värdinnan stängde dörren och försvann. Hon var mycket försagd, och samtal eller förklaringar voro henne obehagliga: det var en tjock, fet, fyrtioårig kvinna med svarta ögon och ögonbryn, godmodig av lättja och tröghet, tämligen vacker, men obeskrivligt förlägen.
»Vem är ni?» frågade Raskolnikov, i det han vände sig till bokhållaren. Men i detta ögonblick öppnades dörren på vid gavel och Rasumichin inträdde, i det han böjde sig ned för att icke stöta mot.
»Det här är då en riktig kajuta», ropade han, med detsamma han inträdde, »nästan alltid stöter jag emot med pannan — och det skall kallas en bostad! Åh, bror lille, du har kommit till dig igen! Paschenka[1] sade mig det nyss.»
»Han kom nyss till sig», sade Nastaszja.
»Ja, nyss!» inföll bokhållaren leende.
»Men ni, vem är ni?» frågade Rasumichin honom. »Jag är
- ↑ Paschenka, smeknamn för Paraskova, Praskova, ett kvinnligt dopnamn.
