betalt där en gång, så gäller det för hela livet — andra gången går du aldrig ditin. Nå, nu komma vi till stövlarna — vad tycker du om dem? Visserligen äro de litet nötta, men två månader hålla de väl än, ty det är utländskt arbete och utländska varor: sekreteraren för engelska legationen sålde dem förra veckan på torget; han hade endast haft dem sex da’r och så behövde han nödvändigt pengar! Priset är en rubel och femton kopek. Billigt, inte sant?»
»Men de passa kanske inte», anmärkte Raskolnikov.
»Passa inte! Och vad är det här då?» Han tog fram ur fickan Raskolnikovs gamla, trasiga och med intorkad smuts betäckta stövel. »De äro till och med ändå litet större; allt är samvetsgrant ombesörjt. Och nu till linnet, med det har värdinnan hjälpt mig: tre skjortor, visserligen av bomull, men med moderna kragar o. s. v. Alltså summa summarum: åttio kopek för mössan, två rubel och tjugofem för kläderna, gör tre rubel och fem; halvannan för stövlarna — och de äro rätt snygga — gör fyra rubel och femtiofem och fem rubel kostar linnet — gör jämnt nio rubel och femtiofem kopek. Fyrtiofem kopek i koppar har jag kvar, här äro de, tag emot dem — och nu alltså, Rodja, är hela din kostym i ordning igen, ty överrocken är enligt min åsikt inte endast ännu brukbar, den ser till och med riktigt nobel ut — men så är det, när man låter sy hos Scharmer! Vad strumpor och dylikt beträffar, så överlåter jag det åt dig själv, vi ha ännu tjugofem rubel kvar; om Paschenka och hyran behöver du inte bekymra dig — jag säger dig, att du har obegränsad kredit. Nå, bror lille, låt mig nu byta om linne på dig — till slut gömmer sig ändå sjukdomen bara i skjortan.»
»Låt mig vara, jag vill inte», sade Raskolnikov avvärjande. Det var endast med motvilja han hade åhört Rasumichins skämtsamma berättelse om klädesuppköpet.
»Käre, det går inte an; varför skulle jag då gjort mig allt det här besväret!» trugade Rasumichin. »Nastaszjuschka, genera dig inte, hjälp till hellre — så där ja, så!» och oaktat Raskolnikovs motstånd hade han bytt om linnet på honom. Raskolnikov kastade sig ned på kudden och sade inte ett ord på många minuter.
»Månne det snart tar slut!» tänkte han. — »Var äro pengarna?» frågade han slutligen utan att se sig om.
»Pengarna? Nå ... det är ju dina egna ... bokhållaren hade ju dem med sig för en stund sedan från Vachruschin; din mor har skickat dem; har du redan glömt det igen?»
»Nu kommer jag ihåg ...» sade Raskolnikov efter långt och
