»Hur så, med min teori?»
»Ja visst, drar ni de sista konsekvenserna av, vad ni nyss predikade, så följer det därutav, att man får döda människor ...»
»Men, jag får be! ...» utbrast Lushin.
»Nej, så är inte meningen», föll Sossimov in.
Raskolnikov låg där blek och med skälvande läppar; han andades tungt.
»Allt har sina gränser», gentog Lushin högmodigt, »man kan inte kalla den ekonomiska rättvisan en uppmaning till mord, och om man antar ...»
»Men, säg mig nu, är det väl sant», avbröt Raskolnikov honom ånyo med av vrede darrande röst, på vilken man kunde märka, att det var honom en glädje att förolämpa, »är det väl sant, att ni sade er brud den dagen, då ni fick hennes »ja», att det gladde er särskilt att hon var en tiggerska, ty det var fördelaktigare att lyfta sin hustru upp ur eländet för att se’n kunna råda och befalla över henne efter behag ... och alltid kunna framkasta, att ni överhopat henne med välgärningar? ...»
»Min herre», utbrast Lushin vred och förolämpad, »hur kan man så förvränga meningen av mina ord? Förlåt, men jag måste säga er, att dylika rykten, som trängt till er eller rättare, som avsiktligt blivit burna fram till er, inte ha en skugga av skäl för sig och jag misstänker ... med ett ord ... denna beskyllning ... er mor! ... Hon föreföll mig dessutom, hennes övriga förträffliga egenskaper i all ära, att vara en smula svärmisk och romantisk. Det oaktat var jag tusen verst borta från den förutsättningen, att hon skulle till den grad förvränga eller faktiskt uppfatta och framställa mina ord ... och slutligen ... slutligen ...»
»Och vet ni vad?» ropade Raskolnikov, i det han reste sig i soffan och stirrade på honom med genomträngande, blixtrande blick, »vet ni vad?»
»Nej, vad då?» Lushin väntade med förolämpad och utmanande min. Tystnaden varade några sekunder.
»Jo, så är det! Om ni en enda gång understår er ... att säga också bara ett ord om min mor, så flyger ni huvudstupa utför trappan!»
»Vad är det åt dig?» ropade Rasumichin.
»Aha, stå sakerna så?» Lushin bleknade och bet sig i läppen. »Hör på, herre», började han med vikt, i det han lade stort band på sig, men det oaktat knappt kunde andas av vrede, »redan förut vid mitt första inträde anade jag er fiendskap mot mig, men stannade likväl med avsikt för att ännu mer
