varit lycklig en gång... Så satt hon då som änka med tre små barn, långt borta i en öde trakt, där jag också uppehöll mig på den tiden, i en så hopplös fattigdom, att den inte kan beskrivas, fast jag har sett mycket av det slaget. Alla hennes släktingar hade övergivit henne... men hon var också stolt, alltför stolt. Då, min herre... då bjöd jag henne min hand... jag var änkeman och hade en fjortonårig dotter med min första hustru... Jag kunde inte se ett sådant elände och ni kan sluta er till, huru stor hennes olycka måste ha varit, om ni betänker, att hon, bildad, väluppfostrad som hon var och av god familj, kunde bekväma sig att taga mig till man. Och hon tog mig, gråtande, snyftande, vridande händerna tog hon mig... hon hade ju ingen annan utväg. Förstår ni, vad det vill säga att inte ha någon annan utväg? Nej, det kan ni omöjligt fatta... Och ett helt år igenom gjorde jag min plikt troget och ärligt och den där (han pekade på brännvinsflaskan) rörde jag inte, för jag har också hederskänsla. Men det förslog inte; jag miste min ställning... likaledes utan egen skuld... några förändringar i administrationen voro orsak därtill... och så började jag igen. Det är redan ett halvt år, sedan vi efter ett långt, långt kringflackande och efter obeskrivliga umbäranden flyttade in i denna praktfulla, med otaliga minnesmärken smyckade huvudstad. Här fick jag ånyo en plats — och miste den igen. Förstår ni, den här gången var det min egen skuld, ty nu hade mitt öde brutit in över mig... Nu bo vi i ett kyffe hos en kvinna, som heter Amalia Ivanovna Lippewechsel, men vad vi leva av och vad vi betala henne med... det vet jag inte. Förutom oss är det många andra, som bo där... ett riktigt Sodom, gräsligt... hm... ja... Emellertid är min dotter av första äktenskapet nu fullvuxen; och vad hon måste tåla av sin styvmor, det tiger jag med. Ty fast Katerina Ivanovna hyser mycket upphöjda känslor och tänkesätt, så är hon likväl ett hetsigt och lättretligt fruntimmer, som inte kan behärska sig. Ja... men det är nu detsamma. Sonja har naturligtvis inte lärt något synnerligt, som ni kan tänka er. Jag försökte för en tre, fyra år sedan att gå igenom geografin och världshistorien med henne, men då jag inte själv har passande läroböcker, för de böcker, jag hade ägt... nå, de finnas inte längre... så blev det på det viset satt stopp för undervisningen. Vi slutade med Cyrus, perserkungen. Då hon så hade nått en mognare ålder, läste hon några romaner och nu sist genom herr Lebesetnikovs förmedling Levis’ fysiologi... känner ni till det arbetet?... hon har läst det med stort intresse; här och där läste hon högt för oss andra; det är hela hennes bildning. Nu vänder jag mig särskilt till er,
