»Ja, människorna bli underligare för var dag nu för tiden», sade kvinnan.
»Man borde ha fört honom till kontoret!» sade den talare, som yttrat sig förut.
»Det lönar sig inte att bråka med en så’n där» — avgjorde den långe gårdskarlen; »det var säkert en kringstrykare, som bara sökte tränga sig in; inlåter man sig med honom, så blir man inte av med honom igen ... jag känner nog till det där!»
»Skall jag gå — eller ej?» tänkte Raskolnikov, i det han stod mitt på gatan vid en korsväg och såg sig omkring, som hade han väntat ett avgörande ord från någon. Men intet svar kom; allt var lika tyst och dött som stenarna han stod på; dött för honom allena. Plötsligt märkte han långt bort, omkring tvåhundra steg därifrån, vid slutet av gatan i det tilltagande mörkret ett sammanlopp av folk, han hörde skrik ... Mitt i hopen stod en vagn. »Vad står på?» Raskolnikov vek av åt höger och närmade sig folksamlingen. Han tycktes riktigt vilja haka sig fast vid allt och log däråt; han tänkte på sitt fasta beslut att gå till poliskontoret och visste med bestämdhet, att allt då genast skulle vara slut.
VII.
Mitt på gatan höll en elegant herrskapsvagn, förspänd med ett par eldiga gråskimlar. Ingen satt inne i vagnen och kusken hade stigit av samt höll hästarna i grimman. Runt omkring trängdes en hop människor och även några poliser. En av de senare hade en brinnande lykta och lyste därmed på något, som låg på stenläggningen bredvid hjulen. Alla talade, skreko och jämrade sig; kusken visste icke, vad han skulle göra och upprepade oupphörligt:
»En så’n olycka! Herre Gud, en så’n olycka!»
Raskolnikov trängde sig fram, så gott det gick för sig, och fick slutligen se föremålet för allas oro och nyfikenhet. På marken låg medvetslös en man, som nyss blivit överkörd; han var, som det tycktes, mycket tarvligt klädd, men icke i bonddräkt, och överströmmad av blod. Från huvud och ansikte flöt blodet i strömmar, ansiktet var sönderskuret och vanställt. Man såg, att skadan var allvarsam.
»Gud i himlen!» klagade kusken, »hur kan man väl vara försiktigare! Ja, om jag hade kört fort eller inte ropat! Men så jämnt och lugnt, som jag for. Alla sågo det, om alla människor ljuga, ljuger jag också! Men det var klart, inte tar sig en drucken i akt! Jag ser än, hur han går över gatan,
